Ulf Nilson: Du var störst Ingo
- Då drog jag te me högern och där satt Patterson på rövven - så beskrev Ingemar själv det som hände i Yankee Stadium.
Han var den förste vite tungviktsmästaren på länge och i New York blev han så ursinnigt populär som bara en riktig champ kan bli. Många år senare kunde han och jag - goda vänner sen länge - promenera in på en bar eller restaurang och alltid mötas av samma besked: The champ behöver inte betala. (Ingemar som hade ett väl utvecklat sinne för ekonomi gillade det där högt och rent.)
"Ingo" som han kom att kallas var göteborgare ut i fingerspetsarna, stensättare från början och boxare bara på fritid. Karriären tog bra nära slut redan när han var tjugo. Av någon mystisk anledning fick domarna i Helsingfors OS 52 för sig att svensken boxades passivt - det är faktiskt tillåtet - och han berövades sin silvermedalj. Han fick den tillbaka först årtionden senare.
Då var han sen länge proffs. Få tungviktare har nått toppen lika snabbt och lika elegant. Den tunge och klumpiga italienaren Franco Cavicci gick på en höger mot hjärtat i Bologna. Därmed var Ingemar Europa-mästare. Sen kom den fantastiska matchen mot Eddie Machen på Ullevi som tog ungefär två minuter - Machen var något av ett nervvrak - och gav den suveräne managern Edwin Ahlqvist chansen att förhandla fram en VM-match. Motståndaren blev Floyd, vilket var rätt idealiskt eftersom han dels hade svårt att gardera sig för högerslag, dels hade så kallad glaskäke - han gick ner lätt.
Som vi vrålade den natten har väl Sverige aldrig vrålat förr. Världsmästare i tungvikt är trots allt den största av titlar, så den dagen blev det inte mycket jobbat.
Som bekant blev det två matcher till som vi som rapporterade från ringside helst vill dra en tystnadens slöja över. Floyd vann och även om vissa konspirationsteorier gjorde gällande att han ätit något olämpligt, etc,etc så är sanningen helt enkelt att Floyd var bättre, trixigare i sin boxning, snabbare, bättre motiverad.
Ingemar höll på lite till men det blev aldrig något helt med boxningen. Istället en del affärer och på det hela taget ett gott liv. Han var sina vänners vän, en av de bästa kompisar jag haft. Att hans sista år blev svåra känns tungt och nu återstår bara att säga:
- Thank you, Champ, för allt du gav oss. Du var den största och vi saknar dig sorgligt mycket.
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan
