Mats Olsson: Saints steg upp från träsket

Man är ju ofta ett själviskt svin.
Jag kan känna stor förtvivlan och hjälplöshet inför rapporterna och bilderna från Port-au-Prince i Haiti, men det är när den sortens naturkatastrofer - eller terrordåd, för den delen - träffar en lite närmare som det känns hårt, svart och djupt i själ och hjärta.
New York den 11 september 2001 är ett exempel, ett Katrina-dränkt New Orleans i augusti 2005 ett annat.
New York hade varit min hemstad, New Orleans bar jag inom mig tack vare all jazz, blues, rock och Professor Longhair-rullande piano, och bilderna av brinnande torn och dränkta gator har drabbat mig för evigt.
När Garrett Hartley (dagens teckning) avgjorde semifinalen mot Minnesota Vikings med ett 40-yard field goal tog han New Orleans Saints till lagets första Super Bowl, och fick själv revansch för en avstängning på grund av att han tagit förbjuden medicin.
* Jag trodde inte detta om Saints.
* Jag trodde både staden och laget var fördömda.
* Jag var övertygad om att Saints skulle flytta till San Antonio.
Men som i riktigt bra historier, som blir bra böcker och bättre filmer, steg New Orleans Saints upp från träsket och blev den symbol en hel stad kunde samlas kring.
Och då ska alla veta att New Orleans Saints var ett hånat och bespottat lag.

Ägaren ville flytta till Texas

Kort engelsk språkövning: Saints kallades allmänt för "aints" eftersom laget aldrig lyckades med nånting.
Ägaren Tom Benson gick med förlust, och när Superdome återuppbyggdes spelade Saints sina matcher i San Antonio i Texas, det var dit Benson ville flytta för gott. Men han vågade inte; dels sattes han under press av ledningen i NFL och dels var stämningen i New Orleans upprorisk.
Inför säsongen 2006 återvände Saints till Superdome, skrev kontrakt med coachen Sean Payton och quarterbacken Drew Brees och spelar i dag i Super Bowl i Miami mot Indianapolis Colts.
Saints är nederlagstippade, men det är Saints vana vid, det har Saints varit hela säsongen, hela sin existens.
Det är en match mellan Brees i Saints och Peyton Manning i Colts, en match där Brees har allt att vinna och Manning allt att förlora. En match där Brees, som är från Texas, spelar för New Orleans och där Manning, som är från New Orleans, spelar för Indianapolis.
Manning är den levande legenden, eleganten som nästan aldrig gör ett misstag, och Brees en uppkomling som aspirerar på att bli en lika stor levande legend.
Amerikansk fotboll bjuder på ett helt samhällsspektrum.
Spelare skjuter på varandra, är otrogna, tar droger, slåss offentligt, de krökar ner sig och kör bil berusade - men amerikansk fotboll skapar också en sorts hedersknyfflar till spelare, och både Manning och Brees är en sorts motpoler till en John Terry och har satsat både sig själv och sina pengar till välgörenhet för att bygga upp New Orleans igen.
I såna lägen är inte ett öga torrt.
Och som vanligt är det en match där ont möter gott, heliga ställs mot busar, The Who (av alla band i världen) är pausunderhållning, en Pierre Garcon med rötter i Haiti spelar för sitt folk och Colts, tv-reklamen är omdiskuterad (i år om att inte göra abort, och homosexuellas rättigheter) och att Saints running back Reggie Bush har ett ökänt förhållande med Kim Kardashian som är känd för...tja, en väldigt stor rumpa.

"Baby Doc" störtades

Garrett Hartley sa så här på en presskonferens i Miami i veckan:
- Om jag befinner mig på en restaurang får jag en stående ovation när jag går ut och jag tänker "vad har jag gjort?". Häromkvällen var vi på Outback (en biffkrog) och en 70-årig man kom fram till vårt bord, drog upp ett munspel och spelade "When the saints go marching in".
I såna lägen är inte ett öga torrt.
Jag var i New Orleans ett år efter Katrina, precis när Saints skulle göra comeback i Superdome, men kom aldrig i väg till Haiti. Den slemme diktatorn Jean-Claude "Baby Doc" Duvalier störtades 1986 och jag skickades dit för att skriva om detta. Samtidigt drabbades New York av en så häftig snöstorm att det inte gick att gå ut genom dörren långt mindre ta sig till en flygplats, så "Baby Doc" fick störtas utan mig.

Jones är rätt ställe i kväll

Jones har bara en liten tv på en hylla ovanför Elvis Presley-statyn, och har aldrig ljudet på, men med Jones New Orleans-inriktning känns det ändå som rätt ställe att bevittna denna historiska Super Bowl.
Jag håller på Saints, men lägger tjugo dollar till Haiti i insamlingsburken på Jones bardisk.

VECKANS...

...HOCKEYSPELARE
Loui Eriksson
Dallas Stars-stjärnan i SVT om vad han visste om Dallas innan han flyttade dit. ”Det enda man visste var ju vad man hade sett i den där tv-serien om Dallas...vad var det den hette nu igen?”

...SPORTCHEF
Anja Gatu
Åh, vad häftigt att Sydsvenskan kan, vill och vågar gå i bräschen och utse en kvinna som sportchef! Och låt mig få vara åtminstone lite stolt, jag tog ju ändå in en tolvårig Anja Gatu i Expressens sportspalter.

...CAJUNRÆKOR
Jones
Jag har ätit sanslöst mycket gott på Jones, på Great Jones Street, men deras cajun fried shrimps kan vara det bästa hittills. Det var i och för sig inget fel på vare sig chilin eller gumbon heller i veckan.

...BRANDVARNARE
Nina Persson
Mitt i en artikel i New York Post. om en fruktansvärd brand på East 127 gatan och Madison avenue i Harlem, uttalar sig ”Nina Persson, 35” som granne. Varken Cardigans eller A Camp nämndes.

...FOTBOLLSSPELARE
John Terry
Upphör aldrig att häpna över hur många män som bara kan tänka med pitten. Och frågan är alltid lika aktuell: hur bra skulle John Terry vara om han inte la så mycket tid på fester, fylla och främmande fitta.

Inte ens nära
Designern Yohji Yamamoto har gått i konkurs. Ingen affär i New York längre, bara i Tokyo och Paris. Vad ska jag nu ha på mig?

TILL SIST...

På tal om det superspektakel som heter Super Bowl var det lustigt att läsa att den allra första Super Bowl, 1967 på Los Angeles Coliseum, var långt ifrån utsåld. Folk var  örbannade för att man hade höjt  biljettpriset från sex till tolv dollar.
Bengt ”Buffalo” Madsen är borta men vd-n  Pelle Svensson håller fast vid den gamla ljusblå  traditionen, den som går ut på att ljuga.
Ett enda album till en öde ö...just i dag står det mellan ”GP”/”Return of the grievous angel” med Gram Parsons och ”Kiko” med Los Lobos.
Enligt centralt placerad källa blir det Carlos Banda som ansvarar för att Djurgårdens matcher spelas in på video i fortsättningen.
Om ingen utländsk klubb – eller svensk för den delen – är intresserad av Wanderson är det verkligen bevis på nya ekonomiskt stramare tider.
”PAB” mejlar: ”Jag var i New York alldeles nyligen och...det kändes faktiskt väldigt, väldigt tomt att gå omkring på Manhattan utan att ha en skivbutik att slinka in i. Nu får man åka till New York, sätta sig på hotellrummet, logga in på nätet och handla, och sen åka hem igen lagom till paketen har anlänt. Lättare packning, förvisso.”
Jävligt mycket upp till bevis för Jens Byggmark.
Varje manlig passkontrollant på Newark-flygplatsen verkar vara New York Rangers-fans. Det räcker att säga ”sports columnist” så går de igång om Rangers. Senast var det en som hyllade Henrik Lundqvist, men sa: ”the rest of the team sucks”.
Lasse Väcklén mejlar: ”Målisen i FSV Frankfurt i tyska andraligan heter Klandt. För ett par veckor sen släppte han in fem mål mot Duisburg.”
Man kan inte säga att passkontrollanterna har fel.
Om ni också knäcktes av Sharon Jones & The Dap-Kings version av ”This land is your land” i ”Up in the air”, så...låten ligger först på soundtracket till filmen.
När Joseph Elanga är tillbaka i Malmö FF är det på sin plats att citera en klassisk banderoll från den tiden då det fanns humor i klacken hos Djurgården: ”Prahls ögon, Skoogs tänder, Elangas kvinnosyn – nåt är jävligt snett i Malmö FF”.
Måste tillstå att Clint Eastwoods senaste, ”Invictus” – om Nelson Mandela och Sydafrikas rugbylag i VM 1995, är ett riktigt sömnpiller...
Johanna Frisk visste vad hon gjorde som flyttade till Tyresö innan Los Angeles Sol gick i konkurs och blev nedlagt.
...och Matt Damon blir aldrig en trovärdig  rugbyspelare.
Marta skeppas norrut, till San Francisco och FC Gold Pride.
På tal om debatten om hockey- och fotbollsspelares eventuella intelligens: ett dussintal spelare i NFL har beslutat att donera sina hjärnor till forskning efter sin död.
Och på tal om Sydafrika: ”District 9” är nominerad till en Oscar, det är en fantastisk film som ni måste se.
Bernard Hopkins, 44, och Roy Jones jr, 40, ska boxas igen, sjutton år efter klassikern i Washington 1993 som Jones jr vann. Har ännu inte bestämt mig för om detta är fascinerande, spännande eller bara korkat.
”T” mejlar: ”Satt i det du kallar Kaffeburken (Färjestad–Djurgården) och kom att tänka på att den mest förekommande tröjfärgen i årets elitserie är – knallgul. Det är ju färgen på polisernas och vakternas västar.”
Erik Edman är en början, men HIF är ute på en lång och svår resa.
Allt utom Spanien i dag!
Om nån är i New York...det finns fantastiska bilder av William Eggleston på Cheim & Read-galleriet – 547 W 25:e gatan, vid 11:e avenyn – en vecka till.

rydells hörna – Olssons förstemejlare

* Birdie nam nam – Tiger är snart på touren igen.
* Supertjeckerna stannar gärna i Linköping, som viftar med supercheckarna.
* ”The form is bra”. Wolfgang Pichler ger sig in i underklädesbranschen.
* Obsut kastade handsken, bröt handen. Vilken tur att han inte
kastade hjälmen.

Av Mats Olsson
mats.olsson@expressen.se