Helgjutet i Ystad

Sverigepremiären för dramatiseringen av Susanna Alakoskis Svinalängorna begicks föga förvånande i Ystad, där ju denna Augustvinnande debutroman (2006) utspelas. Fast med få undantag är intrigen reducerad till det nybyggda och öknamnsförsedda bostadsområde dit Leena (Alakoskis alter ego) i unga år anländer med mamma och pappa, store- och lillebror.

Just den lilla marginaliserade världens instängdhet och dåliga ljudisolering betonas
i Karin Linds scenografi, som i gengäld även är rik på illustrativa och stundtals suggestiva bildprojektioner.
Mot bristen och befintligheten står strimmor av drömmarnas riktning. Men trots att året är 1974 – vita lackstövlar och ABBA – tycks all glans kring Leenas successivt allt mer alkoholiserade föräldrar ha falnat.
Här har skett en resa från krigsminnenas Finland till varmvattnets, tvättstugans, plastmattornas och balkongens Sverige.
Och sedan den andra, mera svärtade: från invandrarnas fattigdom till pappans notoriska misshandel och familjemisären.

Samtidigt som Marina Meinanders dramatisering och Michaela Granits regi värnar troheten mot romantexten, så koncentreras uppsättningen kring barnperspektivet: Leenas och Åses vänskap i vått och torrt, hur de ömsom gör stora öron för att lära känna vuxenvärlden i de lyhörda Svinalängorna och ömsom, särskilt Leena, sätter händerna för i desperata försök att stänga ute ljuden av könsord, skrik, slag.
Det innebär inte att romanens verkliga tragedi – Leenas mammas förvandling från ambitiös bokmal och förtida feminist till resignerad fyllekärring – sumpas bort, snarare att barnets och den tidiga tonåringens villkor tydliggörs.

Till föreställningens otaliga lyckokast hör att stackars sargade lillebror – som Leena i de återkommande bönerna till Gud oroar sig för – inte förkroppsligas, utan genom frånvaron blir särskilt närvarande, likt ett tyst och insisterande ansvar på den duktiga storasysterns tunna axlar.
Respektingivande, också, att Granit undvikit frestelsen att reducera partierna av språkförbistringar och spritfester till befriande burlesker.
Här fastnar de flesta skrattansatserna i halsen.  
Medan Annaleena Sipilä och Jari Nissinen gestaltar de två urspårade föräldrarollerna mycket väl, så vore det omöjligt att inte framhålla Joanna Wingren (Åse) och Sonja Ahlfors (Leena) – helaftonkvällens lika obestridliga som tidigt luttrade men trots allt försiktigt nyfikna dancing queens.
De har oddsen och det sociala arvets extremt låga förväntningshorisont emot sig
– men de vet vid fjorton mer om livet än vad många mera privilegierade gör i fyrtioårsåldern.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se