Konformistiska kantigheter

En gång närde jag ambitioner om att bli arkitekturteoretiker, men ett telefonsamtal fick mig att slå det ur hågen när jag insåg att jag i byggnadskonstvärlden skulle känna mig smärtsamt apart, ty jag märkte av ett credo i nutida arkitekters resonemang som jag inte begrep.
Telefonsamtalet ägde rum under mina konstvetenskapliga studier, då jag författade ett arbete om skolarkitektur. Till min hjälp hade jag ett gäng tioåringar som jag intervjuade under rubriken ”Min drömskola”. Gosse, vad de där tioåringarna var på hugget! De diskuterade arkitektur i samband med filmer de sett, slott de besökt, länder de rest i. Harry Potters skola ansågs vara den mest eftertraktansvärda.
”Om ni är realistiska då?”, frågade jag. Rådhuset (i Örnsköldsvik) kom de fram till skulle vara en trivsam skola. Rådhuset är en byggnad från förrförra sekelskiftet, numera konstmuseum, utfört i typisk eklektisk stil, ett stort stenhus med stora fönster, trägolv, utsmyckningar inne och ute. På vinden ryms en teknikverkstad för barn, det var så de var bekanta med huset.
I samband med arbetet ringde jag en av Sveriges främsta skolarkitekter, mycket kompetent och ödmjuk. Han hörde om barnens tankar och skrattade, inte ovänligt, och sa ”nej nej, så kan man inte bygga”. Varför inte? Jag förstod aldrig det.

Malmö centralstation får en ny tillbyggnad – ett kantigt glasblankt hus. Köpcentret Entré står färdigt – ett kantigt glasblankt hus. Två förslag har jag sett på Domkyrkans besökscentrum i kanten av Lundagård i Lund – kantiga glasblanka hus.
Runt hela Öresund, Europa och världen hälls det ut kantiga glasblanka hus.
När den amerikanske konstnären Andres Serrano ställde ut på Kulturen i Lund fascinerades han av Lundagård och menade att det liknade Harry Potters värld. En magisk värld där ”mina tioåringar” längtade efter att gå i skolan.
Lundagård är egenartat, fullt av egendomligheter som domkyrkans krypta från 1100-talet med riddare på sarkofagerna. Platsen är en arkitektonisk berättelse med en nästintill fiktiv estetik – motsatsen till det arkitekter predikat sedan funktionalismen mördade eklekticismen.

Här är min poäng: Lundagård och nyurbanistiska projekt som Jakriborg är radikal, nästintill anarkistisk byggnadskonst, medan arkitekter tror tvärtom; att det är kantiga lightversioner av internationella stjärnors stil som är banbrytande och framtidsorienterade. Folk, vilka de nu är, är i sin längtan efter gestaltande, mysig stads- och bostadsplanering mer avancerade och mindre likriktade än arkitekterna.
Inte är det lönt att hoppas att någon alv från Sagan om ringen ska rita ett förslag till Domkyrkoforum, men jag skulle gärna se en arkitektonisk trend som inte har beröringsskräck för mörker och
illusoriska kvalitéer, en stil som vågar inspireras av historien och gärna tillfredsställer människors behov av det mysiga och sköna, såväl som den beaktar den plottriga myckenhet Öresundsregionen rymmer.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se