Virtuell arrogans

Svenska politiker twittrar, det vill säga kommunicerar via mikrobloggen Twitter där man skriver meddelanden om vardera högst 140 tecken. Användarna följer och följs och så skapas en ström där de twittrare man själv prenumererar på finns med.
Barack Obama skulle gjort stora politiska erövringar oavsett, men det faktum att han använde de sociala medierna innebar en snabbare väg till den högsta posten. Men det var inte det ATT han använde sociala medier utan HUR han gjorde det. Obama och hans stab förmedlade en uppriktig känsla av intresse för folket – han erbjöd utan vidare inte bara lillfingret utan hela armen.
USA:s president följer mig på Twitter, vi är också ”kompisar” på Flickr. Följer mig gör däremot inte svenska politiker, undantaget en trevlig kd-tjej. Jag följer henne och cirka 25 större svenska politiska namn, som Federley, Pilsäter, Fjellner, Billström, Ulvskog, Ohly och så vidare.
De är likgiltiga inför mig. Nåja, jag är rätt tråkig, men dessa politiker följer få ”vanliga” personer – i deras strömmar återfinns kompisar och olika typer av kändisar. Sociala medier avslöjar arrogans, ytlighet och trötthet och för deras del ser det inte snyggt ut.
Det är tråkigt att våra politiker inte har tillräckliga psykologiska insikter eller nog med fantasi för att förstå att använda Twitterplattformen till att åtminstone låtsas vara intresserade av sina möjliga väljare.

Jenny Maria Nilsson