Osäkrad föreställning

När den kanadensiska konstnären Jillian McDonald samarbetar med Lilith Performance Studio i Malmö (verket visades 28–30 maj) ser det ut som om detta är något många längtat
efter. Att promenera omkring i bokskogen utanför Skabersjö i mörkret, att söka sig fram längs dunkla stigar kantade av smarta vampyrer och stelbenta zombies. Vad är det som lockar och drar – som gör att biljetterna går åt bokstavligt i ett nafs och som skänker en upplevelse som vi efteråt älskar att prata om?
Först måste det sägas: det är alldeles för enkelt att betrakta Jillian McDonalds Undead in the Night som enbart en skräckfylld upplevelse.
Det är på många sätt en oerhört vacker och lite vemodig iscensättning, ett performanceverk som skickligt skiftar i såväl tempo som intensitet och som känsligt utnyttjar det fallande mörkrets olika stämningar.
Smink- och kostymarbetet har tagit vara på förutsättningarna; paljetter skimrar, vitpudrade ansikten glider förbi, munnar öppnar sig och tänder glänser till. Därtill utforskar McDonald vad som händer med våra sinnen när synen inte längre är primär sökmotor. Prasslet i buskagen blir, föreställer jag mig, en metafor för det oförutsägbara moment som är en kvalitetsaspekt inom all konst.
Intressant är att se hur Lilith genom den här produktionen fortsätter att förhandla med sin publik. Mer än någonsin tidigare involveras vi i verket, samtidigt som vi osäkras. Här finns ingen känd mall att följa, ingen inarbetad överenskommelse som så ofta på teatern. På stigen i skogen är vi hänvisade till varandra: när vampyrerna kryper upp i ansiktet och en zoombie samtidigt flåsar i nacken står vi inte ut, utan rör oss in mot mitten av den lilla gruppen åskådare.
Vi turas om att ta ytterfältet, på samma sätt som bina skiftar plats i bisamhället.

Författaren och journalisten Richard Louvs aktuella bok Last Child in the Woods har jämförts med Rachel Carsons klassiska Tyst vår från 1962. Louv beskriver hur samtidsmänniskan blir alltmer avskuren från naturen: vi kan namnen på flera utrotningshotade arter, men vi har ingen relation till dem. Louv argumenterar för att förhållandet för några årtionden sedan var omvänt. Och det är i ljuset av detta som Jillian McDonalds vampyrexperiment i Malmö blir en oväntat stark naturupplevelse. Våra egna växande skuggor, den knivskarpa månskäran mellan höga trädtoppar och de namnlösa grodorna som kväker i ett avlägset kärr – sällan har skärningspunkterna mellan människans tillhörigheter i både kultur och natur gestaltats med en sådan krypande pregnans.

Malena Forsare
kultur@kvp.se