I lampors sken

BUFF | Malmö 10-14 mars

The Employment, av argentinske animatören Santiago Grasso, är en listig, ordlös kortfilm där användandet av människor blir bokstavligt: de fungerar som lampfötter, bord eller rockhängare.
Under filmens sex minuter väntar man hela tiden på vad den hittills outnyttjade huvudpersonen i fläckfri vit skjorta och slips själv ska bli använd som. Svaret blir: levande dörrmatta.
Hur behandlar människor varandra? Som redskap snarare än besjälade individer, är jag nästan beredd att defintivt konstatera när Slavar visas.
Med ett perfekt anpassat formspråk i förhållande till innehållet om barnslavar i södra Sudan (animerade, avpersoniferade bilder av de inblandade byggs upp till det autentiska ljudet av en intervju med två tidigare barnslavar) – gör David Aronowitsch och Hanna Heilborn sin film både lättare att ta till sig och mera verkningsfull.
Detta blir tydligt när nioåriga Abuk på frågan om sin ålder först svarar ”fem”; mentalt och känslomässigt är hon fortfarande fem, som då hon rövades bort.

Poängen med tillvaron är knappast att bli bestulen på fyra år av sitt liv, eller att arbeta som dörrmatta. Så var finns meningen med livet? Hos Gud?
Nej, resultatet av den fromma förhoppningen skär sig betänkligt i Niels Arden Oplevs långfilm To verdener. Sara, ett Jehovas vittne, träffar icke-vittnet Teis och följden blir en olöslig ekvation. Jehovasförsamlingens yttre artighet förbluffar – möjligtvis är det ett sätt att skyla deras tros inre paradox:
När Sara inte längre ställer upp på skriftens ord stöts hon ut ur församlingen och betraktas som om hon inte längre finns.
I ljuset av detta blir hennes pappas tal om att han har sin dotters bästa för ögonen ren och skär lögn, en bisarr egoism där hans egen renhetsstatus i församlingen väger tyngre än sin dotters liv.

Unga människor har alltid letat efter vettiga uppgifter att ägna sig åt.
I den mycket välspelade To verdener reduceras till och med familjemedlemmarna till redskap för ens egen frälsning – något som borde få vettigt tänkande ungdomar att rikta sökarljuset någon annanstans.
Kanske till Jon Haukelands novellfilmsnocturne Ti år fra nå och dess ödesmättade anslag, där ensamma gullysande gatlampor tänds i skymningen och ramar in tre 17-åringars samtal.
”Man kan inte bestämma någonting”, säger  Maria till sin pojkvän Markus, som när idén om att framtiden är möjlig att planera.
Någon patenterad lösning finner så klart inte Haukeland, men med en slags cirkelkomposition presenterar han ändå en intelligent hantering av eviga ödesfrågor.

De som söker blir i förstone inte heller bönhörda i Vi der blev tilbage av Martin de Thurah. I bakgrunden gror tematik om ungdomlig gnista mot förstockad vuxenhet, om föräldrar som sviker och låter barnen göra jobbet.
De Thurah skapar lockande dystopiska efter-katastrofen-miljöer med minutiös scenografi och oklanderlig finish, där den stora apatin rullar in: ”En djup, mörk hopplöshet genomborrade långsamt de vuxnas kroppar”.
Meningsfullheten verkar ligga utom räckhåll – tills en vändning anas.
När barnen mot slutet tänder hoppets lampor längs huvudgatan och konstaterar att ”alla kan ha en dålig dag, men så finns också allt det andra – det magiska och det varma”, blir det i all sin enkelhet en fin beskrivning av hur meningsfull filmkonst fungerar.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se