Teater i trygga händer

EUREPICA CHALLENGE | Belarus Free Theatre/Månteater | Till och med 9/3

Det är tur att Belarus Free Theatre förlagt världspremiären av ”Eurepica Challenge” till Lund. För i Malmö hade väl föreställningen stoppats av vänstermakten och dess galjonsfigurer Wiehe och Reepalu med förklaringen att här har vi minsann inget utbyte med folk från odemokratiska stater. Fast det är kanske skillnad på demokratin
Israel och diktaturen Vitryssland. Dock kan det inte förnekas att teaterkonstellationen faktiskt är bannlyst av president Lukasjenkos regim.

Att gruppen funnit en temporär frizon i Lund beror på en viss europeisk kulturhuvudstadsansökan. I programbladet talar Stefan Sköld & Co om ”Jakten på den femte friheten”, varmed Lund vill ”sporra kulturen och dess aktörer”. Det är snömos från början till slut och det blir rätt komiskt, ja nästan kosmiskt, när poeten från Makedonien i megaföreställningens 14:e och sista enskildhet lär sig kryssa mellan de byråkratiska skären och slutligen kommer fram till att han för att nå framgång bör låta ungefär som Sköld & Co. Subtil humor med sublima höjder, hoppas att kulturkramarna hade hunnit nicka till då. 

Teater är ingen femte frihet att pryda frackbröstet med. Teater är knappt ens kultur, däremot konst, ögonblickets och överraskningens konst. Ordet rampfeber har inte uppstått ur tomma intet. Du kan förvalta en tradition, eller krossa den, men om du menar allvar med teaterbegreppet kan du aldrig reducera det till program eller uppvisning. Du kan för allt i världen inte liera dig med frackbrösten om du vill behålla den konstnärliga integriteten.
14 korta pjäser alltså av 13 dramatiker från europeiska länder och en från USA.
Det blir som ett teaterns Eurovision Song Contest, fyllt av bekräftade fördomar och skojfriska stereotyper. Si är ryssen, så fransosen.
Rumänen vill varken tala om romernas rättigheter eller synen på de homosexuella, letter flyr det egna landet och britterna bor på en ö. Och i Sverige väger miljömedvetandet tyngre än förmågan att se den moldaviska tiggerskan.

Trots språkförbistringen och simultanbekymren (den jättelika duken används inte bara till fräcka projiceringar och smart videokonst, utan också som engelsk språkmaskin när vissa i ensemblen släpper loss på det inhemska idiomet) är det ofta formidabelt skådespeleri i de vitt skilda uttryckens skepnad. Och det polska bidraget vinner medelst en visuell skärpa och svart humor som både kontrasterar och belyser den katolska dubbelmoralen.

För att återknyta till Wiehe och komplettera schlagerliknelsen: att flyga med Eurepica Airlines är att resa i trygga händer. Här faller inga plan, här störtar inte lindansaren. Det är mera som att gå på cirkus än att uppleva teater. Uppvisning snarare än nerv.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se