Glada gamänger

TONIE ROOS, MOKI CHERRY och SUSANNE BECKMAN | Landskrona Konsthall | Till och med 30/11

Landskrona Konsthall blandar och ger; en explosiv Cherry, Beckmansk konkretism och expressivistiskt måleri av Roos. Tre konstnärer – vänner sedan ungdomen.
”Amalita Fortabat i sitt vardagsrum i Buenos Aires med Turner-målningen som gjorde henne berömd.” Så står det i hörnet av ett fotografi som Cherry klippt ut och klistrat in i ett av sina collage. Men inte finns det någon målning av engelske 1800-tals romantikern i Amalias gyllene ram – Cherry har ersatt den med ett ”porträtt” på en varg. Cherrys verk har något frigörande galet, en känsla av leklysten popkonst över sig. I collagen     tycks civilisa-    tion detonera     och bli till     motsatsen –     en barbarisk men lockande prålighet som hotar att kväva oss.

Susanne Beckman deltar med konkretistiska verk som vill utgöra sin egen verklighet. Bitar av cirklar och andra former är ”strödda” på duk, skickligt pålagd färg. Hennes skulpturer är stora hyvlade och sedan veckade bitar metall. Jag är inte människa att förstå vilka frågor som ställs eller vilka påståenden som görs här, det är en snygg uppvisning till för sig själv – ogrundat och ensidigt.
Tonie Roos brukar kallas färgstark – gräll skulle jag säga – och det är coolt, hon är modig i sitt val av färg. Målningarna dryper av referenser, på hennes dukar återfinns både ”Las Meninas” från 1600-talskonstnären Velàzquez och Amy Winehouse – den sköra sångerskan. Blandningen av skönhet, grällhet och spännande hänvisningar borde ha blivit något magiskt men Roos stil är en blandning av Gunilla Mann och impressionism.
”Deppa kan vilken idiot som helst. Det är glädjen som är det svåra.” Citatet av Henry Miller inleder den dokumentärfilm om de tre som visas på Konsthallen. Tre glada gamänger; glöm Miller och undersök även mörker, smärta och djup.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se