På jakt efter Eisenstein

EFTER EISENSTEIN | Lunds konsthall: Boris Michailov, Olga Tjernysjova Biografen Kino: Sergej Eisenstein, Kira Muratova | Till och med 2/11

Sextio år har gått sedan filmskaparen Sergej Eisenstein gick ur tiden och landet som en gång hette Ryssland och sedermera Sovjetunionen och sedan Ryssland igen har genomgått enorma förändringar. Ändå är somligt sig likt och konsten är fortfarande i hög grad beroende av makten. Kritiken, när sådan ges, får framföras subtilt genom symboler och metaforer.
För Eisensteins del började det på solsidan, som den gryende Sovjetmaktens mest hyllade propagandamakare skapade han filmer som Pansarkryssaren Potemkin (1925) och Oktober (1927). Genom sin för tiden revolutionerande klippteknik, där budskapet förstärktes via infogade symbolbilder, bildade han skola för kommande filmskapare.
Men när symboliken ett par decennier senare inte föll Stalin i smaken blev tiderna kärvare. En planerad trilogi om envåldshärskaren Ivan den förskräcklige avbröts och strax därefter dog Eisenstein själv i hjärtstillestånd, bara fyrtio år gammal. En kort och avlägsen bana och ändå är det mot denne gigant Lunds konsthall tar spjärn i sin undersökning av den samtida postsovjetiska konsten.

Efter Eisenstein är en titel som tycks famna efter mycket och smått undrande blir man inför det i realiteten mycket sparsmakade utbudet i konsthallen. Bara två konstnärer presenteras här, medan Eisensteins filmer samt verk av regissören Kira Muratova ges på biografen Kino ett par kvarter bort och enbart på enstaka tider onsdagar och söndagar.
Uppdelningen är olycklig och man hade önskat att en fylligare bakgrund hade kunnat ges i själva hallen, en loop med utdrag ur Eisensteins filmer, eller åtminstone en serie stillbilder för att manifestera utgångspunkten för utställningen. Kopplingen är annars intressant, där inte minst Olga Tjernysjova skickligt väver samman bilder av ryskt vardagsliv med egna poetiskt formulerade kommentarer.

I filmen Tåget rör sig kameran genom tågets vagnar, till tonerna av Mozarts 21:a pianokonsert. Rytmen går igen i flödet ansikten, i fraseringen hos en man som citerar Pusjkin och i konkurrerande musik från musikanter. Hellre än collage handlar det om lager av uttryck, ett grepp som är än tydligare i filmen ”Ryska museet” där kameran i samma bild fångar de ofta pompöst moraliserande konstverken och betraktarna, vars ansikten speglas i tavelglasen.
Elegant dubbelexponeras historia och nutid, ett grepp som ytterligare utvecklas när Tjernysjova i en svit teckningar bearbetar scener ur filmen. Medvetet varierar hon motiven, raderar en gestalt och markerar en annan i ett nyckfullt förhållningssätt gentemot underlaget som för tanken till Stalintidens retuscherade fotografier, där inte längre önskvärda personer helt sonika raderades bort från bilderna.
Också Boris Michailov leker med tiden som faktor i sina fotografier av den kärva ryska vardagen. I sviten ”I skymningen” har kopiorna bearbetats för att ge intryck av hög ålder men är i själva verket från 1993. Historiska bilder i dag det med, en postsovjetisk torftighet som genom patineringen subtilt jämställs med bilderna från det tidiga 1900-talets bara alltför snarlika – men presovjetiska – fattigdom.

Boel Gerell
kultur@kvp.se