Glimt av Goya

YNGVE RÅDBERG | Bokslut | Galleri 81m, Dunkers Kulturhus, Helsingborg | Till och med 19/10.

Armbanden löper längs hela underarmen och klirrar då bäraren – en tonårstjej – tar ett steg närmre Yngve Rådbergs målning ”Le Descendant”.
– De borde inte få ha barn, väser hon.
Rådbergs målade baby ligger i en spjälsäng – skär, naken och skrikande, utlämnad till två handfallna föräldrar som inte skulle kunna trösta ens om deras liv hängde på det.
Då och då får jag bilden av att konstvärlden är en storebror som bänder ens fingrar bakåt och skriker ”erkänn att konst är viktigt, erkänn, erkänn…”. Rådberg är motsatsen till det. På Dunkers ställer han ut tolv målningar. I en gul bok fastkedjad vid bänken i mitten av utställningsrummet beskriver han under rubriken ”Konsten att måla in sig i ett hörn” den insikt han fick under sina år på Kungliga Konsthögskolan; ”samtidskonsten betraktade estetiken som ett avslutat kapitel. Konstbegreppet kunde numera fyllas med precis vad som helst. Därmed framstod det för mig som meningslöst.”
Yngve Rådberg gestaltar en ovanlig hållning i den post-postmodernistiska eran. Estetiken är upplöst och i stället för att slå folk i huvudet med att KONST ÄR VIKTIGT så intar han en attityd av undran; jag vet inte riktigt vad ska jag göra, så jag målar.

Rådberg är arvtagare till Ola Billgren och verkar i en nyrealistisk stil. Hans värld är genomsyrad av svart humor där tafatta personer trampar runt i vanmakt och oro. Framställningarna är allt det som amerikanska storfilmer inte är, här finns inga rådiga, inga hjältar, ingen duglighet utan bara begränsningar och dåligt omdöme. Rådberg är intellektuell och analytisk på ett liknande sätt som den amerikanske fotografen Jeff Wall. Precis som Wall återanvänder Rådberg konkreta bilder ur konsthistorien. Jag känner igen Francisco de Goyas demoniserade gestalter från dennes etsningar och Rådbergs eget tvivel förefaller inmålat i den man som med sluttande axlar står inför en suprematistisk fyrkant – hur tar man sig an konst? Han förenar naiv ödmjukhet och skarpt utredande och det är oändligt lockande.
”Bra berättelser börjar med ett brott” sa en högstadielärarinna till mig. Rådbergs iscensättningar har den där spänningen som väntar på en upplösning. Kanske kommer Anna Wahlgren eller Dr Phil klampandes i trappan och styr upp både föräldraskapet och de två oförmögna föräldrarna eller så skriker bebisen ihjäl sig.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se