Slutstation gatan

GLENN LAURITZ ANDERSSON | Jack Uppskäraren – Kriminalfall och legend | Historiska Media

Varför känns det så obehagligt att läsa real crime-litteratur när jag ofta och gärna läser kriminalromaner? Svaret kan inte vara så enkelt som att det ena handlar om verkliga mordfall medan det andra är fiktion. Vissa deckare som jag läst har varit nog så otäcka och verkliga, de också.
Jag tror det beror på att real crime skildrar människan som brottsling medan kriminalromaner skildrar brottslingen som människa. Verkliga mordböcker tenderar att fokusera på detaljer i dådet och glömma de (o)mänskliga orsakerna.
Detta är min – enda – kritik mot Glenn Lauritz Anderssons bok om Jack Uppskäraren: Slutsatsen jag drar efter att ha läst boken om den människa som begick dessa vidriga seriemord på kvinnor i Londons East End hösten 1888 är att mördaren måste ha varit galen. Inte mer än så och jag vet, kritiken är orättvis. Syftet var ju inte att spekulera utan författaren redogör för och analyserar, nära och noga, de fakta, spekulationer och myter som ”Uppskärarforskningen” fört fram.

”Uppskärarforskning”? Ett vedertaget begrepp. Hur kan så många människor – titta i litteraturlistan! – bli så fascinerade av en mördare? Det gäller inte bara Jack the Ripper utan också Kennedy- och Palmemördarna.
Vilka kvinnor, hur många (bland dem svenskan Elizabeth Gustafsdotter/Stride), mördades och lemlästades av just Jack Uppskäraren? Hur noga gjordes polisutredningen? Vilka av de misstänkta kunde – och kan inte – ha varit mördaren? Vad är sant, långsökt och omöjligt i teorierna om eventuella mördare, som lagts fram av allt från poliser till deckarförfattarinnan Patricia Cornwell, den senaste uppskärarforskaren?

Mest intressant, tycker jag, är Glenn L Anderssons skildring av stämningen och miljöerna, det viktorianska London och särskilt Whitechapels och de närliggande kvarterens fattigdom. Inte minst alla dessa kvinnor som, när äktenskapet tog slut och maken försvann, sökte tröst i flaskan och försörjning som deltidsprostituerade.

Bengt Eriksson
kultur@kvp.se