Det här duger inte

DET VAR INTE MITT FEL – OM KONSTEN ATT TA ANSVAR | Ann Heberlien, ICA FÖRLAG

Ann Heberlein är precis så indignerad som en doktor i etik bör kunna vara. Den första upplagan av hennes bok ”Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar” sålde snabbt slut. ”Om du tror att du behöver höra att du duger som du är ska du inte läsa den här boken” står det i inledningen.
Heberlein slätar inte över, hon är less på rådande låt-gå-attityd och att personer sprider ondska genom att vara ansvarslösa. Boken skrevs på kort tid i affekt och Heberlein predikar självkritik och självkännedom för att nå självrespekt och ett gott samhälle.
Moralism, plikt-etik och ansvar är på väg mot en renässans och jag ser boken som ett bidrag i en växande debatt. Heberlein höjer ett manande finger och säger det här duger inte – och det har hon rätt i.

Efter uppgörelser med de kategoriska krafter som hävdat monopol på sanning och godhet, men verkat i förtryckets tjänst, har vi hamnat i ett tomrum där all moralism anses smaklös.
Nya dogmer råder; ingen ska känna skam, gott/ont existerar lika mycket hos alla, alla har alltid samma rättigheter – generella meningslösheter där varje subjektiv sanning är lika god som en annan och vi börjar inse att vi fått en ny arrogans i stället för den gamla.
Heberleins bok är mer bred än djup, men i sin vilja till förenkling – ordet självklart är bokens mest förekommande
– hugger hon sig själv i foten och blir motsägelsefull.

Såvitt jag förstår förordar Heberlein en position av mild etisk egoism som stöder sig på tankar om kontraktualism och reciprocitet; om du inte skadar mig så skadar inte jag dig, för det gynnar oss båda – en slags uppsträckt socialliberalism. Det är okej men otillräckligt. Det är förvisso beroende av tid och plats, men ansvar lönar sig ofta dåligt.
Lojalitet mot makt lönar sig bättre för den enskilde och då Heberlein stänger dörren för oegennyttan, för det gör hon, stjälper hon delvis sin strävan. Altruister beskriver hon som nyttiga idioter, antingen naiva eller hycklande.
     Om jag tänker kontraktualistiskt och beräknar hur varje ansvarstagande gynnar mig, då har jag tänkt en tanke för mycket och lämnat den moraliska sfären.
Människan är enfaldig och feg, men äger en välsignad förmåga till medlidande och jag tror att ett mer säkert ansvarstagande springer ur förmågan att identifiera sig med andras lidande. Den instrumentella etik Heberlein förlitar sig på är ohjälpligt skör även om hon själv tror motsatsen.
Frihet åt vargarna är död åt lammen. Samhällets ursprungliga och viktigaste funktion är att förhindra att vissa medlemmar skadar andra, och kanske är det radikalt, men jag anser att om ett samhälle inte prioriterar den principen har det inget existensberättigande.

Politiker lagstiftar sig till extrema förmåner och det är långt mer ansvarslöst än om någon skyller läraren för ett dåligt tentaresultat – ju mer makt, desto större skada vid underlåtenhet.
Men Heberlein tar inte upp politisk eller annan institutionell orättvisa. Menar hon att ansvar per definition är enskild?
Det är riv i Heberlein och även om jag har svårt att känna igen mig i den verklighet hon skildrar så gillar jag känslan av upprop för civilkurage som finns i boken, så skicka in moralisterna för guds skull, eller åtminstone för vår egen.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se







politisk eller annan institutionell orättvisa. Menar hon att ansvar per definition är enskild?
Det är riv i Heberlein och även om jag har svårt att känna igen mig i den verklighet hon skildrar så gillar jag känslan av upprop för civilkurage som finns i boken, så skicka in moralisterna för guds skull, eller åtminstone för vår egen