Hardcore Tunbjörk

LARS TUNBJÖRK | Vinter | Fotografins rum, Malmö Museer | Till och med 11/5.

Alla som tittat noga vet att utställningens huvudbild är ett självporträtt. Lars Tunbjörk ledsagar oss in i Vinter, han visar en bildvärld av vardagsmystik där allt är på väg att upplösas. Mörkret står för villkoren och allt är för sent – bortom vår förmåga till hantering.
Tunbjörk följer ett dokumentärt spår. Han är uttolkare av det svenska och målar likt Ingmar Bergman eller Roy Andersson med gammeltestamentlighet och tidlösa metaforer. I tidigare projekt, I Love Borås och Office, har han likt engelsmannen Martin Parr bedrivit civilisationskritik med hjälp av surrealistisk humor men nu är det inte roligt längre. Vem vågar vistas i det meningslösa?

Tunbjörk har flyttat in i burkigt ljus och kyla, han rapporterar från Edward Hopper-land. 
De till synes meningslösa detaljernas utpekare och fulblixtens mästare; Tunbjörk visar att ciggen, servetterna och plastgrönsakerna behärskar vårt livsutrymme. En rullstol kämpas fram i snöstorm till vad som synes vara väglöshet, misslyckandet är vårt födelsearv och det betonas genom obönhörlig blixt som suger ut färg, likt någon som biter sig i läppen för att få fram det röda.
Karlskrona 2006, Kiruna 2004, Avesta 2007 – bilderna togs på uppdrag av Göteborgsposten som gav fotografen fria händer att skildra vinter-Sverige, en årstid Tunbjörk annars skyr på grund av sin benägenhet för vinterdepression. Däri ligger det märkvärdiga, han ger sig in i något som skräms och jobbar på trots känslan av håglöshet. Bildsviten blir så en vidräkning med det tillrättalagda – med den omständigheten att vi är livrädda för att låta ytan rämna och behöva möta vårt eget mörker.
I tidigare projekt har Tunbjörk haft kontroll, nu kapitulerar han och därur stiger något sublimt om människans betingelser.
Wittgenstein skrev att förmodligen kan bara de som själva tänkt något liknande förstå. Möjligen är det samma sak här? Endast de som någon gång släppt taget vet vad Vinter handlar om. Kanske är vi löjliga i våra ansträngningar, men det oändligt vackra, ja det gudomliga, ligger i att vi trots allt försöker.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se