Fest med kex och frukt

FOLKETS TYRANN BLIR MÖRDAD (ÄVEN DU MIN BRUTUS) The Rise and fall of the Roman Empire | Institutet, Malmö

 Real power. Efter att ha gått bärsärk med yxan i blomsterrabatten lämnar Anders Carlssons Janus-gestalt (i hans späda och allt mindre klädda kropp ryms både Caesar och Brutus, diktatorn och förrädaren) spelplatsen och publiken med dessa ord, vilka torde gå tillbaka på en tredje som blandar sig i Carlssons tal, Dallas-patriarken Jock Ewing: real power is something you take. Yxan är varm, för mellan den och kubben har de tre vestalerna (Elin Almered, Miriam Kaukosalo, Janina Frank Hemingsson) iförda bödelshuvor just placerat och slaktat offerdjuren, nämligen i form av de mobila leksakskaniner som tidigare under kvällen skänkt sådant nöje. Snarare än förebud och dolkstötslegend är det ett existentiellt credo: vi roar oss en hårsmån från döden.
Texten av Ludvig Uhlbors är minimal när Institutet sätter upp en tredje engångsföreställning av Rom-kvintetten. Dessutom svår att höra, åtminstone om man råkat placera sig fel i den stora lokalen: initialt hörs mest Carlssons katatoniska stämma – halvvägs afasin och tonlösheten – och spridda fraser om Shakespeare, Sydsvenskan ”och den där jävla Staffan Valdemar Holm”, plus något förstås om att den traditionella teatern – till skillnad från den vi bevittnar alternativt deltar i – bygger på trygghetsskapande överenskommelser. I det sista korta talpartiet av fyra ställs själva maktfrågan: kan en reformskapande diktator vara bättre för folket än en (skenbar) demokrati? Många har genom historiens lopp svarat ja, inte bara i Rom, Hitlers Tyskland, på Castros Kuba.
Av kvällens 3,5 timmar består en bråkdel av Carlssons verbala eruptioner. Resten är trädgårdsfest med obligatoriska fotografer, fågelkvitter och cool musik, live och på band. Vestalerna donar i lusthuset med stearinljus, pannkakssmet och laptop, när de inte utför exhibitionistiska danser. Vi serveras kex och frukt och inbjuds till ett mysrum, allt medan såpbubblor, ballonger och de ovetande kaninerna sprids i rummet.
Allt pågår, allt ingår, gränsen mellan scen och salong, aktör och publik är perforerad. Och när Carlsson rullar ut i en gul Stiga Estate (gräsklippare) och vrålande kör varv efter varv på innergården är det som vid tolvslaget: några vill se fyrverkerierna, resten sitter kvar i värmen med drickat.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se