Konst med egna kroppen

CHANTAL AKERMAN, LILI DUJOURIE, FRANSESCA WOODMAN | Ellipsis | Lunds Konsthall | Till och med 13/4

Fler nakna kvinnor?” En äldre kvinna fäller kommentaren från sin rullstol då hon körs omkring på Lunds Konsthall. Jag följer ekipaget för att ta del av deras respons på en av utställningens filmvisningar.
Filmen är en triptyk, längst till höger visas het lesbisk sex och i mitten syns en ung man som jag misstänker, för att använda biblisk terminologi, besudlar sig själv. Nog överraskas jag då damen i rullstolen belåtet utbrister ”Oh, han är stiligare än Bengt”.
Ellipsis är ”…” – alltså de tre prickarna som i text kan ange paus, utelämnande eller en oavslutad tanke. Lili Dujourie och Chantal Akerman är belgiskor, här får de sällskap av amerikanskan Francesca Woodman.
Utställningen förenar tre konstnärer som formulerar sig i fotografi och film och ofta använder den egna kroppen som hjälpmedel.
En kvinna vankar av och an i ett burspråk; hon röker, väntar, längtar? Verket heter ”Sonnet” och är från 1974. Lili Dujourie föddes 1941 och det är hon själv som är den rastlösa. Flera av Dujouries verk hanterar det vardagliga som om vore det glosor; fönster, säng, apelsin, allt i förhållande till mänsklig kropp. Men sedan låter Dujourie det alldagliga mynna i storslagen saknad och ödesmättat begär à la Marguerite Duras eller Sturm und Drang.

Akerman föddes 1950 och det är hon som gjort filmen där han som är stiligare än Bengt återfinns, den heter ”Je, tu, il, elle” och är från 1975.
Jag känner mig generad, i texter som kommenterar Akermans verk står det om genus, feminism och kvinnligt självporträtt, men det som överväldigar mig vid betraktandet är den erotiska mättnad hennes konst omfattar och därtill insikten om att det finns något som gått förlorat i vår egen nakenchocks tid – en naturlighet.

Woodman är en av konstvärldens ikoner in spe. En ung vacker kvinna som dör då hon kastar sig ut från ett fönster precis före sin 23-
årsdag – romantiseringsrisken är stor.
Men Woodmans arbete är förtrollande skickligt, hennes förmåga att binda ihop ytor och rumslighet via sin kropp säregen, liksom hennes lätthet i användandet av klichéer och motsatspar.
Hon är instängd men fri, synlig men osynlig, med ett absolut gehör för sårbarhet som hon rår att stabilisera i sin konst, vilket för tankarna till Dorotea Lange, Anaïs Nin eller en annan kultfotograf; Tina Modotti.

Ellipsis är ett spår som leder in i tystnad men när jag följer vägen tillbaka upptäcker jag något förlorat, något renhjärtat – något sublimt…

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se