Sista utposten
Jag tillbringar ett par dagar på offentliga bibliotek och inser att de till väsentlig del är sociala institutioner, inte bara för gubbarna i tidningsrummet. Här existerar allt det praktiska och instrumentella – låna och lämna in, hämta information eller skaffa kunskap, göra grupparbeten – och det lugnande: här får man vara ifred. Men parallellt, i snart sagt varje hörn och vrå, en aning om något annat. Ett försiktigt kontaktsökande, en längtan efter låg- eller högintensiva samtal med såväl olikartade som likasinnade.
Att det, mer eller mindre subtilt och framgångsrikt, raggas på bibliotek är en gammal och relevant iakttagelse, vid det här laget förmodligen vetenskapligt verifierad.
Men jag tänker på saker utanför körtlarna och lågorna. Respekten för den andre i kombinationen med närmandet, oftast diskret och blygt, ibland oförväget.
Grekernas torg? Tja. Snarare är väl svenska bibliotek – åtminstone hos äldre generationer – ett substitut för by- eller kvarterskrogen, arbetsplatsen, tavernan, kaffe- eller tehuset.
Och, om jag får säga det själv, en lika mångfacetterad som vilsam civilisationsbekräftelse. Kanske är det vår sista utpost och gemensamma nämnare: det offentliga biblioteket.
JAN KARLSSON
Upp
Gå till förstasidan