Marks märke

MARY ELLEN MARK| American Odyssey | Fotogalleriet Format, Malmö  t o m 9/3

”Ixions hjul står still” skrev 1800-tals filosofen Schopenhauer och syftade då på det estetiska momentet – att en betraktare i mötet med ett konstverk kunde erfara en stund av klarsyn i en värld annars ständigt skymd av det egna egot.
Schopenhauer tänkte knappast på fotografi men hans ord kommer till mig då jag ser bra dokumentärfoto – som det av Mary Ellen Mark. Hennes förmåga att visa människors utsatthet med värdigheten intakt skänker insikt. Mark, anser jag, är en av de stora amerikanska epikerna i samma tradition som författaren John Steinbeck.

Misslyckande är ett starkt ord och jag vet inte vems det skulle vara, men Sverige har fostrat få egensinniga dokumentärfotografer à la Mark. Vilka kännetecken finns bland det skikt av fotografer som hon och sådana som sydafrikanen David Gold-blatt och amerikanerna Diane Arbus och Robert Frank har verkat inom?
Jag tycker mig se ett särskilt dokumentärt credo, i deras arbete finns en prioritering av tiden, rummet och människorna. Ibland tror jag att det i Sverige härskande Strömholm/Petersen-arvet, där fotografens berättelse utgår ifrån självet och där den egna estetiken ges företräde, har hämmat utvecklandet av ett klassiskt berättande foto. Fotograferna inom detta särskilda dokumentära som Mark representerar står i motsats till pressfotot.
Medan bildjournalistiken är snabb, nyhetsbaserad och nästan alltid har ett utanförperspektiv, rör sig Mark och hennes gelikar ofta inom den egna kulturella sfären, de arbetar långsiktigt och uppmärksammar det vardagliga, ofta det marginaliserade och osedda.

Förvisso har Sverige Sune Jonsson, som jag menar arbetar i denna fotografiska tradition, mer jämförbar med litteratur än med konstfoto, pressfoto eller kommersiellt fotografi. Dessa andra genrer i all ära, men typen av dokumentärfotografisk berättelse som Jonsson åstadkommit är angelägen och det är bedrövligt att vi inte har fler. Mary Ellen Mark berättar i en intervju år 2005 att hon själv måste finansiera de intressanta uppdragen. Sveriges bildtidningar, tidningen SE och Folket i bild förvandlades för länge sedan till herrtidningar. Vi får det vi vill ha, men vi vill kanske fel.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Mary Ellen Marks amerikanska resa är numera legendarisk. Hon är en av de största nu levande fotograferna inom den dokumentära genren.
Hennes resa varade i 35 år och tog sin början vid tiden för Vietnamkriget. Den startade på ett mentalsjukhus för kvinnor.
Perspektivet var inställt på de udda, de som lever i det amerikanska samhällets utkanter; hemlösa, prostituerade, homosexuella, transsexuella, fattiga tonårsmödrar, narkomaner, ungdomsbrottslingar med flera.

Berömda är bilderna av den hemlösa familjen Damm i Los Angeles. Och det är fantastiska bilder!
Utan att på något sätt vilja förringa Mary Ellen Marks insats så måste jag säga att jag är trött på outsiderskildringarna inom fotokonsten.

Dessa skildringar är helt enligt schablonbilden av konstnären som outsider som dras till och identifierar sig med andra outsiders.
Mötte Marks inga bilarbetare eller andra knegare som försökte skapa ett gott liv åt sig själv och sina familjer?
Jag hade hellre sett bilder från deras liv än hennes porträtt av filmstjärnor som
Marlon Brando och Woody Allen.

Conny C-A Malmqvist
kultur@kvp.se