Jan-Olof Bengtsson: Full fart framåt, mot något ...

Så enade sig då äntligen EU:s 26 stats- och regeringschefer under ledning av Fredrik Reinfeldt i Bryssel i går. Och mot många dysterkvistars varningsord, ska tilläggas. För det blev inget maratonmanglande, utan snabba kompromisser.
Posten som EU:s nye "president" går föga överraskande till den belgiske kristdemokraten och premiärministern Herman van Rompuy. En man som beskrivs som kameralt effektiv och snarare pragmatisk än karismatisk. Och som därför inga fjädrande profiler med Nicolas Sarkozy i spetsen riskerar att överskuggas av.
Att Rompuy likt både Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy är emot att Turkiet blir medlem i EU har inte precis försvårat hans utnämning.

Överraskningen är i stället den brittiska labourpolitikern och baronessan Catherine Ashton, handelskommissionär i EU-kommissionen sedan oktober 2008, som nu utsetts till EU:s samlande utrikesminister. Men också till EU-kommissionens vice ordförande. Vilket innebär att hon först ska manglas och godkännas av Europaparlamentet.
Det är den brittiske premiärministern Gordon Brown som lyckades övertyga de övriga sex socialistledarna i EU att samla sig bakom henne. Dels för att hon är socialist. Men även kvinna. Det är det sista kriteriet som EU:s mansvärld alltid haft svårt att handskas med.

Nu är det mycket upp till de båda nyvaldas egna vassa armbågar och maktambitioner som kommer att utforma de nya EU-posterna. För arena ligger nykrattad.
Frågan är inte om Catherine Ashton kan göra betydligt mer av sitt nya jobb än den belgiske "EU-presidenten". Till sitt förfogande har hon nämligen 5000 EU-diplomater utspridda på EU-beskickningar över hela världen som väntar på instruktioner. Samt en utrikesbudget på flera miljarder euro om året.
Någonstans i förlängningen ochlångt, långt fram i tiden är det tänkt (och låt vara lite naivt) att de 27 EU-länderna ska representeras av en enda röst i FN.
Flera europeiska politiska profiler har varnat för att EU med det nya Lissabonfördraget nu försitter en fantastisk möjlighet genom att välja en lågmäld och anonym sprattelgubbe i stället för en kaxig europeisk politiker som världsvant skulle slå sig ner vid världsmakternas bord och sätta EU på kartan. Å andra sidan vimlar ju världshistorien av personligheter som var små och obetydliga i startblocken men som sedan accelererade snabbt.

Så håll gärna koll på belgaren Herman Van Rompuy. Men fokusera kanske ännu mer på hur baronessan Ashton utformar sitt nya utrikesministerjobb med hjälp av sina redan 5000 utstationerade diplomater.
En oerhört viktig och pedagogisk utmaning ligger dock framför dem båda två: Nämligen att framgångsrikt och lättfattligt förklara för Europas befolkning varför de här båda utnämningarna - i skenet av det klubbade Lissabonfördraget - är så viktiga. Ja, nästan ett examensjobb.