Jan-Olof Bengtsson: Oj, så många kockar

I Bryssel på torsdag är det meningen att Fredrik Reinfeldt ska presentera den "permanenta ordföranden för Europeiska rådet (presidenten) samt "EU:s högste representant för utrikes- och säkerhetspolitik" (utrikesministern). Det blir tufft. "Vi har fler namn än jobb", som statsministern uttryckt det.

Egentligen är det hela en konsekvens från 70-talet då USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger frustrerat vrålade: "Vilket telefonnummer har Europa?" eftersom vår kontinent som vanligt låg politiskt splittrad när det hettade till.
De nya posterna är en del av Lissabonfördraget som börjar rulla första december.
Sedan länge är det höger-center-politiker som styr EU. Europaparlamentets ordförande är den borgerlige polacken Jerzy Buzek, EU-kommissionen styrs en period till av den lika borgerlige José Manuel Barroso med mängder av borgerliga kommissionärer.
Uppgörelsen från förra fredagen ger center-högerblocket den nyinrättade presidentposten medan socialisterna tar hand om utrikesministerstolen. Dock har socialisterna målat in sig i ett hörn sedan David Miliband, brittisk utrikesminister i Labourregeringen tackat nej. Han tänker outtalat så småningom efterträda Gordon Brown som partiledare vilket han inte kan fixa från Bryssel. Pinsamheten som nu uppstått är att socialistblocket inte längre har någon lämplig kandidat till utrikesministerposten över huvud taget.

Som vanligt är det Tyskland, Frankrike och Storbritannien som bestämmer bland de 27. Vad som söks är en följsam, språkkunnig och närmast kameral president utan egna maktambitioner och som inte glänser. Lite champagneskålande och bandklippande är okej. Men definitivt inga enskilda middagsöverläggningar med president Obama. Helst ska EU-presidenten komma från ett av de tre små Beneluxländerna.
Just nu är det två kandidater som har medvind: Luxemburgs kristdemokratiske premiärminister Jean-Claude Juncker och Belgiens lika kristdemokratiske premiärminister Herman van Rompuy.

Intressant är problemet att parallellt med tillsättandet av de två nya posterna ska även nationella kandidater nomineras till den "vanliga" EU-kommissionen. Lägger ett land allt sitt kandidatkrut på en av de två nya posterna kan landet inte räkna med någon viktig ekonomiportfölj hos Barroso. Det blir liksom antingen eller...
Ytterligare en märklighet för Reinfeldt att hantera är oviljan att kandidera om segern inte är given. Ingen vill möta hemmaopinionen som förlorare. Där har Europa mycket att lära av USA där politiska förlorare som kämpat väl, bemöts med yttersta respekt.
Det är tråkigt för EU:s invånare att den nyvalde EU-presidenten närmast bli en ceremoniell sprattelgubbe eftersom de 27 huvudstäderna medvetet verkar prioritera kameral slätstrukenhet.
Vill EU tala med en respektingivande stämma leder den här vägen helt fel.