Debatt: Vad hade hänt om Annika hette Ahmed?
Bevakningen av fallet Östberg - ett uttryck för moralisk och etisk förvirring.
Annika Östbergs ankomst till Sverige, efter 28 år i amerikanskt fängelse, blev långt ifrån slutet på en mångårig och uppmärksammad bevakning av hennes fall. Nu när Annika Östberg vill bli frigiven är journalister inte sena med att återigen hjälteförklara den morddömda.
Ankomsten till Sverige, liksom den dramatiserade rapporteringen från tingsrätten, har också föranlett en välkommen debatt om brott och straff och den snedvridna mediala bilden av Östberg. Många har insett att glorifieringen av Östberg spårat ur och efterfrågat en mer nyanserad skildring av fallet.
Frestelsen att skapa en medryckande historia har varit allt för stor. Förutom sin delaktighet i två mord är Östberg är dömd för knivdråp, narkotikabrott, kreditkortstöld och spritlangning till barn. Stora delar av sitt liv har hon varit tung missbrukare. Initiativ till avrättningen av en hjälpsam polis var hennes sista brott. Ändå envisas svenska medier med att framställa Östberg som ett passivt offer för olyckliga omständigheter.
Pojkvännen var dominant och manipulerande. Det amerikanska rättssystemet målas upp som orättvist, hårt och amerikaner som hämndlystna. Genom att framställa Östberg som oskyldig har man också rättfärdigat det oproportionerliga mediala utrymmet.
Ett uttryck för ett Sverige i moralisk och etisk förvirring är denna och tidigare regeringars agerande i frågan. Ledande politiker har av någon anledning känt krav att understödja Östbergs särbehandling. I stället för att avdramatisera betydelsen av enskilda fall och påminna om alla andra svenskar som sitter i fängelse i utlandet och som också längtar hem. Genom sitt agerande i Östbergs fall är ribban högt sätt när det gäller andra fängslade svenskar. Det kan till och med komma att påverka förloppet för dessa människor negativt.
Vad hade hänt om Annika hette Ahmed och hade begått samma brott i Sverige? Skulle även Ahmed ha framställts som en mönsterfånge? Tyvärr får fördomar fortfarande styra människors öde.
Den mest osmakliga kopplingen är den som på flera olika håll har gjorts till Dawit Isaaks fall. Östberg har nästan kommit att uppfattas som en kompensation för de misslyckade försöken att frige honom. Dawit Isaak har suttit fängslad sedan 2001 utan rättegång och utan formell anklagelse. Han har torterats och utfört hårt straffarbete. Östberg har inte gjort något som förtjänar att uppmärksammas. Vilka signaler sänder denna uppmärksamhet till dagens unga?
Att det är rätt och rimligt att Östberg förflyttats till Sverige närmare sin 80 år gamla mamma och att hon så småningom blir frigiven är en sak. När tiden är kommen har hon lika stor rätt som vem som helst att börja om på nytt. Att så många stämmer upp i nationalistisk lovsång i samband med hennes hemkomst är däremot mer oroväckande. De enda och verkliga offren i historien, nämligen brottsoffren, tycks ha glömts bort.
I stället för att insinuera att Östberg är oskyldig hoppas jag att medierna kan acceptera att det är en svensk medborgare som har begått hemska brott som kommer att friges. Och att hon trots det har rätt att få möta livet igen. Men framför allt hoppas jag att sagan om Östberg slutar här och att den inte kulminerar i ett ännu större kändisskap.
Rolf Tuvesson (KD), Regionråd i Skåne
