Europas sista diktatur lever vidare

För snart två år sedan stod jag tillsammans med Marina, en ung vitrysk politiker, på stora torget i Minsk för att demonstrera för ett fritt Vitryssland och mot Lukatjenkos förtryck. Marina studerade då vid universitetet i Minsk och på sin fritid var hon politiskt aktiv i ett oppositionellt parti, hon hade vid den tidpunkten hela sin framtid framför sig och hon såg ljust på ett framtida fritt Vitryssland.
Valdagen i Minsk hade passerat ganska lugnt och även om staden var omringad av vitrysk militär och KGB-agenter (ja, de kallas fortfarande så i Vitryssland) så hade inget våld mot oppositionella rapporterats. Torget där vi stod samlade ett par tusen demonstranter som alla väntade på valresultatet. Hoppet om en vinst för oppositionens kandidat, Milinkevich, var liten bland demonstranterna, men det man hoppades på var en orange revolution precis som i Ukraina där man lyckades tvinga regimen att utlysa nyval.

På plats fanns inte bara demonstranter utan även internationella medier och internationella sympatisörer. De dagar jag var där var allt relativt lugnt och demonstrationen på torget fortsatte i flera dagar. Men när de internationella gästerna lämnade Minsk gator fanns inte längre någon som kunde rapportera händelserna och regimen stormade det torg där allt verkat så fredligt och stilla bara dagar tidigare. Marina tillsammans med tusentals andra sattes i fängelse, vissa torterades några försvann spårlöst. Fem dagar efter valet fanns inte ett spår efter en demonstration. Den massiva uppmärksamhet som Vitryssland och oppositionen fick under valet ingav demonstranterna ett lugn och ett falsk förtroende om skydd. Men när valsiffrorna presenterades var landet inte längre intressant för varken journalister eller politiker stod de plötsligt ensamma.
I dag, två år senare ser inte Marina lika hoppfullt på varken sin egen eller Vitrysslands framtid. Efter att hon blivit arresterad blev hon utslängd ur universitetet och svartlistad från alla stalliga jobb. Eftersom det mesta är statligt i Vitryssland innebär det att hon nu går hemma. Den politiska situationen har inte förändrats och den opposition som kämpande för frihet 2006 är i dag splittrad och motivationen är låg.

EU och USA har försökt att sätta press på Vitryssland och man har lyckats få några politiska fångar utsläppta. Men fortfarande är det många kvar som förlorat sin frihet och sitter inspärrade och tusentals har blivit av med sin framtid. Det är inte mycket varken EU eller USA kan göra för att förbättra situationen. Så länge Ryssland stödjer Vitryssland ekonomiskt finns inga incitament för Lukatjenko att avreglera och liberalisera landet.
Hoppet och nyckeln till demokrati i Vitryssland ligger i händerna på Rysslands nyvalde president, Medvedev, och förhoppningsvis väljer han att en annan inriktning än den Putin haft under hela sin tid som president. Men tills och om det händer så kommer Marina och hennes vänner fortsätta att arbeta för ett framtida demokratisk Vitryssland. De har tidigt fått lära sig att priset för ofrihet är högt – för högt för någon individ att betala.

Rola Brentlin
Krönikör