Vilda västern avgör USA:s politiska framtid

Uthållighet är ett krav om man ska lyckas inom amerikansk politik. Årets primärvalrörelse är ett utmärkt bevis för denna tes, även om den ovanligt segdragna kampanjen nu håller på att gå mot sitt slut. I dag håller bland annat de inflytelserika delstaterna Texas och Ohio sina primärval. (Tillsammans representerar de 19 procent av det antal röster som behövs för att vinna demokraternas nominering). Om inte Hillary Clinton lyckas få över 60 procent av rösterna i båda dessa delstater är hennes kandidatur i praktiken över. Symbolismen i detta kan förmodligen inte överskattas – USA:s politiska tv-såpa kommer i år att avgöras i Dallas.

Även om den republikanska primärvalskampanjen sedan länge är avgjord visar väljarna i mellanvästern en tydlig ovilja inför nomineringen av John McCain. Mellan 35 och 40 procent av väljarna i Texas och Ohio är fortfarande beredda att lägga sina röster på den konservative Mike Huckabee eller libertarianen Ron Paul. I ren ideologisk protest, bör man kanske tillägga. Arizonasenatorn och Vietnamveteranen McCains kandidatur till presidentposten lämnar få amerikaner oberörda, särskilt inte dem som kommer från mer konservativa, rurala delar av inlandet.

I Texas är, ironiskt nog, det upplevda hotet från Mexiko en lika het fråga som när delstaten stred för sitt oberoende på 1830-talet och den mexikanske generalen Santa Anna ingöt skräck i befolkningen efter massakern vid Alamo. Det militära hotet från Mexiko är sedan länge ett minne, men de miljoner mexikaner som varje år försöker ta sig illegalt över Rio Grande medverkar till en infekterad debatt.
Och just i denna fråga har John McCain trampat i klaveret – rejält.
När han år 2005 skrev en motion till senaten, tillsammans med kollegan Teddy Kennedy, med förslag på gästarbetarprogram och liberalisering av invandringspolitiken, då visste kritiken från konservativa republikaner inga gränser. (Att medförfattaren Kennedy allmänt uppfattas som ett rött skynke för USA:s republikaner gjorde knappast frågan mindre kontroversiell.)

När jag 2004 besökte republikanernas nomineringskonvent i New York var det tydligt att John McCain uppskattades av republikanernas delegater. Hans bejublade tal, särskilt stödet för Bushs policy rörande Irakkriget och de retoriska slängarna mot Michael Moore (som fanns på plats i Madison Square Garden) underströk hans popularitet inom partiet. Men när jag efteråt intervjuade republikanernas delegater märkte jag att missnöjet med McCain tilltog ju högre upp i partihierarkin jag kom. Hos flera medlemmar inom partiets nationella styrelse hade missnöjet med John McCains politik nästan övergått i öppen aversion.
Den interna smutskastningen inom republikanerna har nu, fyra år senare, letat sig ner till gräsrotsnivå.

Under den senaste veckan har jag spenderat långa stunder med att lyssna på de konservativa radiopratare som är så viktiga för opinionsbildningen i mellanvästern. I Sean Hannitys radioprogram kan lyssnarna varje dag ringa in och
under en timme prata direkt med programledaren. Påståenden som ”vi måste ta tillbaka vårt parti” och ”McCain är värre än Hillary” dominerar bland lyssnarnas kommentarer. Den konservativa väljarbas som traditionellt sett varit så viktig inom amerikansk politik ser i år hur dess makt successivt minskar. Och reaktionerna från republikanernas kärntrupper verkar bli alltmer desperata.

Joakim Nilsson
Statsvetare, frilansjournalist