Birro: Vi är deras egentliga måltavla
De senaste dagarna har vi förundrat kunna följa massor av nervösa poliser i samband med Sveriges Davis Cup matchen mot Israel.
Vem är fienden när polisen riktar vapen mot sina egna medborgare?
I Norrköping rullade melodifestivalen in som en armé i helgen. Som en främmande makt drog man in över gator och torg. Fienden hissade till och med sin flagga överallt. För ett halvår sedan lade Norrköping ner sin kandidatur om att bli kulturhuvudstad. Det fanns varken pengar eller folklig uppbackning. Synd eftersom jag älskar Norrköping. Man fick dock en andra chans och Melodifestivalen och under flera månader har hela staden turats om att falla ner i tacksamma spasmer över att ha blivit utvald av överste Christer Björkman med anhang.
Samma förmiddag som detta väldiga spektakel ska äga rum ser jag på teve hur en ung man talar stolt och lågmält om sitt engagemang för det palestinska folket. Samma dag ska Israel och Sverige spela Davids Cup i tennis.
Jag är trött och bara halvt fokuserad. Jag har blivit lite allergisk mot den nya tidens revolutionärer. De är sig inte lika. De är uppgraderade, ungdomar med för mycket fritid.
Den unge mannen har en bindel runt armen. Siffran är precis strax under 900. Han förklarar att det är så många barn under 12 år som mördades av Israel under attackerna mot Gaza.
Låt oss stanna vid det ett ögonblick. Låt oss för ett ögonblick försöka förstå hur många 900 mördade barn är. Hur ser det ut i rummet där de ligger? Hur mycket blod blir det? Hur många bottenlöst förtvivlade par föräldrar blir det? Hur många hatiska syskon finns kvar som kommer växa upp med ett skoningslöst hat till staten Israel? Ingår 900 mördade barn i Israels rätt att försvara sitt land?
Det är 45 minuter kvar till att deras demonstration ska avgå men det har redan samlats 400 personer på torget där i Malmö. Folk som faktiskt tagit sig ut en lördagsförmiddag i början av mars för att faktiskt följa sin övertygelse. 400 personer som hållit sig nyktra kvällen före, som målat plakat och klätt sig varmt för att visa solidaritet med nästan 900 mördade barn.
Vi kan tycka vad vi vill om denna övertygelse. Men jag känner ändå en sorts stolthet över att det faktiskt fortfarande finns människor som står rakryggade på gator och torg, i teve, i tidningar, som tar striden för det de tror på.
Jag kan hålla med om att Israels Davis Cup-lag har väldigt lite med de 900 mördade barnen att göra. Men jag tror inte att tennislaget är deras måltavla. Det är sådana som du och jag som är deras måltavla. Det är du och jag som får chansen att bli upplysta.
Dock är det alltid en plågsamt nederlag för alla former av engagemang när småligister i rånarluvor kastar sten mot polisen.
Mats Wilander har alltid gjort ett mycket ödmjukt och intelligent intryck. Men den här gången fegar han ut. Idrott och politik hör visst ihop, har alltid gjort. Att slå sig från politik som idrottsman eller kvinna är fegt. Att huka för varje tanke, varje åsikt, och kvittra om annat är ynkligt. Vi har allt för många människor inom kultur, media, nöje och idrottsvärld som alltid ler som lobotomerade drägg och som tror att vägen till folkets kärlek är att inte tycka något om något när det i själva verket är så att folket älskar rakryggade, stolta människor. Älskar alla dig, älskar ingen dig.
Jag behöver inte dela alla uppfattningar som människor stoltserar med. Men jag respekterar deras mod. Jag högaktar människor som tar ansvar för sin övertygelse, också när denna övertygelse inte alltid står i paritet med vad de flesta tycker. I dessa ljumma schlagertider när ingenting får göra ont, när ingen ska tycka eller tänka alls, när ett plågat leende är biljetten till framgång, bör vi vara mycket rädda om våra aktivister, människor som är naiva och dumdristiga nog att fortfarande tro att man kan förändra världen, göra den en aning bättre.
Som du kanske själv var en gång. Innan tryggheten, schlagern, och fegheten limmade fast dig i tv-soffan.
Av Marcus Birro
redaktionen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan