Jan-Olof Bengtsson: I Malmö är vi alla lika värda

Medan myndigheterna i Dubai vägrat den kvinnliga israeliska tennisspelaren Shahar Peer inresevisum för att hon har fel religion och nationalitet drar även officiella Malmö sitt strå till stacken av inskränkthet genom att ducka för antisemitism och Israelhat.
Ilmar Reepalu (s), kommunstyrelsens ordförande vill som bekant helst stoppa Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i Malmö 6- 8 mars.
Han poängterar att han inte säger det i sin egenskap av kommunalråd utan att det är ett utryck för hans personliga uppfattning. Men som slipad yrkespolitiker sedan decennier vet han att en sådan uppdelning inte är trovärdig.
Reepalu måste inse att han i sin roll som stadens starke man alltid uppfattas som officiell. Därför kan han inte utforma en alldeles egen svensk utrikespolitik på lokalplanet och som frontalkrockar med den som är fastlagd av vår riksdag.
Israel är en demokratisk flerpartistat och medlem i FN med vilken Sverige har fulla diplomatiska förbindelser på ambassadörsnivå.
Som en liten parantes kan nämnas att Israels dåvarande socialdemokratiske utrikesminister och nuvarande president Shimon Peres högtidligt framträdde på den socialdemokratiska partikongressen i Västerås 2001, inbjuden av Göran Persson.

I onsdags beslutade som bekant vänstermajoriteten i Malmös fritidsnämnd att Davis Cup-matcherna ska spelas utan publik med röstsiffrorna 5- 4.
Officiellt har Fritidsnämnden anfört säkerhetsskäl för sitt beslut. Vilket för det första är fegt och för det andra inte sant. Polisen ställer sig nämligen oförstående. Det kan visserligen bli jobbigt att hålla ordning i och kring Baltiska hallen. Men inte omöjligt.
Självklart ska man se publikförbudet som renodlat politiskt och inget annat. Fritidsnämnden och Reepalu glömmer att tennis är en sport och inte en politisk rörelse. Internationella Tennisförbundet (ITF) är bestört. Vårt eget Riksidrottsförbund likaså.
Reepalu själv har anfört att: "Det här är inte en match mot vem som helst. Det här är en match mot staten Israel". Mot unga israeliska tennisspelare i 20-årsåldern...?
I samma intervju förklarar han sitt motstånd med att en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern. "Många har släktingar i Gaza som råkat illa ut. De känner sig frustrerade och arga på Israels ockupation".
Må så vara, även om Gaza inte är ockuperat utan ett område som Israel lämnade i augusti 2005. Ett Gaza som för övrigt Hamas rensade från Fatah-anhängare i blodiga uppgörelser i juni 2007. Och som enligt en rapport från Human Right Watch kostade 161 palestinier livet och skadade 700. Mycket i rapporten handlar om tortyr, sönderskjutna knäskålar och summariska avrättningar.
Nästan exakt ett år tidigare hade Malmö upplåtit Folkets Park till ett framträdande av Hamas-ministern Atef Adwan. Hans besök var självklart ifrågasatt eftersom Hamas vill utplåna Israel som stat. Men Malmö välkomnade.

Det centrala tankefelet som Reepalu gör sig skyldig till är att ett generöst flyktingmottagarland som det svenska inte undfallande får acceptera att konflikterna som förde flyktingarna hit, ska få fortsätta att utkämpas här.
Malmös 280000 invånare kommer från 174 nationer och över var fjärde Malmöbo är född utomlands. Ingen av dessa har en sämre ursprungsnationalitet än någon annan.
Svensk utrikespolitik ska skötas från riksdagen - inte från Reepalus kommunalrådsmodul i stadshuset med avstamp i personligt och oövertänkt känslosvall.
I Malmö är vi alla lika värda.

Av Jan-Olof Bengtsson
jan-olof.bengtsson@kvp.se