Johanna Nylander: Ett kvitto på godhet, tack

Helgen kring första advent är inte bara julskyltning, tomtar på stan och romantiska snöstjärnor ackompanjerande av gatumusikanternas bjällerklangmelodier.
Vid sidan av att julstämningen tar sin början vädjar de ideella organisationerna till vårt dåliga samvete med insamlingsbössorna i högsta hugg.
På annat håll höjs rösterna om att införa skatteavdrag på gåvor till ideella organisationer. I linje med många andra länder runtom världen som redan infört olika typer av skattereduktioner vore det att uppmuntra mer till givmildhet, och mer pengar hade lyfts till välgörande ändamål.

Lite underligt är det att staten har höga procentmål de knappt kan nå med biståndspengar, samtidigt som vi måste skatta för de slantar vi frivilligt ger till stadsmissionen, Lutherhjälpen eller de olika cancerfonderna.
Med ett skatteavdrag får den ideella organisationen även de pengar man annars skulle ha betalat i skatt, gåvorna kan bli större och alla parter vinner. Utom möjligen den delen av statsstyret som själva vill sitta och bestämma vilka organisationer skattepengarna skall gå till, i stället för att överlåta det till dem som pengarna faktiskt kommer från.

I kombination med en omfattande offentlighetsprincip kommer gåvoavdrag på skattesedeln säkerligen bidra till stora tidningsrubriker över vilka som skänker mest i området där man bor. Kanske kan det vara en sporre för någon att lägga några fler slantar på behjärtansvärda syften, liksom tv-galornas löften om namn i rutan till den som skänker extra stora belopp.
Fast någonstans på vägen med alla tv-galorna blev välgörenhet hysteri. Rosa, blåa, röda och vita band pryder var och varannans jackslaf som kvitto på att vi varit extra ordentliga.
Moderna avlatsbrev köper bandbäraren fri från en smula dåligt samvete.
Om det får en och annan att skänka mer pengar är det kanske värt det. Ändamålet helgar ofta medlen, men när ändamålet tappar fokus, och frikortet från det dåliga samvetet blir viktigare än att världen blir bättre? Administrativa kostnader rusar lätt i väg, något som bröstcancerfonden märkte av nyligen.

Julhandelns insamlingsbössor ger på sin höjd ett leende från den skramlande. Några andra kvitton får givaren klara sig utan.
Långt bort från skatteverksbyråkratin finns det fortfarande möjlighet att skänka pengar anonymt, även om insamlingsbössorna får nöja sig med redan skattade pengar.
I skenet av julens barnsliga naivitet borde fler ta tillfället att göra någonting bra utan att kräva ett kvitto i retur. Som att lägga en slant i bössan utanför mataffären, ägna ett par minuter med bankdosan och mata in pengar på valfritt bankgiro, eller lägga tjugan till det där färgade bandet direkt i kollekten.
Kanske är det inte alltid skänkta pengar som är den insats som hjälper bäst. Smart konsumtion kan fördela några extra kronor i ett utvecklingsland, och vanlig omtanke kan glädja den som finns närmare än så. Oavsett vilket, borde det inte behövas kvitto eller bekräftelse för att bli givmild.