"Nu får vår ungdom ett avslut"
Marcus Birro, som är stor beundrare av bandet, sörjer en era som har tagit slut.
- De var några av poeterna som betydde allt på 90-talet, säger han.
De tog livet på allvar med ett sminkat leende.
Så beskriver författaren och programledaren bandet som i kväll gör sin spelning på Way Out West i Göteborg.
Marcus Birro är snart färdig med boken som handlar om Göteborg under åren som Broder Daniel slog igenom, och fredagens program i Karlavagnen i Sveriges Radio tillägnar han till 90-talet och BD.
"Ultimata bandet"
– Tillsammans med andra artister, som till exempel Joakim Thåström, betydde Broder Daniel i stort sett allt på 90-talet. Då hade man den bultande känslan av kolsvart svärta inuti, och det var så befriande med BD, Weeping Willows och sedan Kent, som kunde ta livet på allvar men med ett asgarv. Jag har alltid tyckt mycket om det, och BD var på något sätt det ultimata bandet där, säger Marcus Birro.
Vad är storheten med bandet?
– De gör väldigt bra låtar. Och det desperata uttrycket för vissa människor som är stämda i en viss tonart. De lyckades sätta ord, smink, musik, desperation och uttryck på känslor innan man själv hade gjort det. Det är god konst när någon går före och utifrån sitt eget liv lyckas beskriva andra människors liv. Det är vad konst handlar om tycker jag.
Hur reagerade du på Anders Göthbergs bortgång?
– Jag reagerade ungefär likadant som när brottaren Mikael Ljungberg gick bort. Här har vi en människa som i andras ögon har allt, och har lyckats och är firad, och så blir det så här. Sedan var jag och bandet i samma kretsar, gick på samma klubbar och var en del av samma värld. Man blev bara väldigt, väldigt ledsen.
Ditt starkaste minne från bandet?
– Jag har flera, men ett är när jag och Henrik Berggren skulle vara med i samma tv-program. Jag frågade ”hur mår du”? Han svarade: ”Jag mår inte så bra.” ”Vad är det då?” ”Jag vet inte riktigt, jag kan inte sätta fingret på vad det är.” Det var på något sätt vad Broder Daniel var för något, i enda mening.
Och nu är den eran slut.
– Det känns lite. 40-talisterna har haft patent på vad ungdom är, det är 60-tal, knark, hippiebrudar och Bob Dylan. Det här är vår ungdom, den är precis lika viktig för oss. Det får ett avslut nu, och det är viktigt som fan för många i vår generation.
Av Anna Skarin
anna.skarin@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan