Jan-Olof Bengtsson: Greker i skamvrån
"Verklighetens grekiska tragedi", är en av de senaste dagarnas rubriker.
Klart är att Grekland under den nyvalde och svensktalande socialistiske premiärministern Giorgos Papandreou nu utgör ett rejält hot mot stabiliteten i hela euro-zonen med dess 16 medlemsländer och mot själva visionen av ett Europa med en enda stark valuta.
Förra veckan hade euron sitt lägsta värde mot dollarn på ett halvår. Grekland kan dessutom inte skylla på någon annan än sig själv över det ekonomiska kaoset eftersom det uppstått på grund av enorma underskott, gigantiska upplåningar, masserad statistik och förfalskade nationalräkenskaper. Och där siffrorna ogenerat brukar levererats till Bryssel efter eget tycke och inte efter unionens krav.
Det har fungerat under ett antal år. Men inte längre. En del bedömare oroas av att Greklands urusla ekonomi till och med kan dra med Portugal, Spanien och Irland i ett slags dominofall. Ja, även Italien. Men den risken är ganska överdriven eftersom Grekland bara svarar för 2,5 procent av eurozonens BNP.
Greklands budgettunderskott ligger nu på 12,7 procent av BNP vilket är mer än fyra gånger högre det tillåna gränsvärdet på tre procent bland euroländerna. Statsskulden är på ofattbara 113 procent. I dag skulle Grekland aldrig fått komma med i euroklubben. Papandreou erkände även under det ekonomiska toppmötet i Davos i veckan att Grekland nu utgör eurozonens svagaste länk" men lovar att landet ska vara nere på tre procent 2012. Orealistiskt, enligt de flesta bedömare.
Rent regelmässigt kan Grekland kastas ut från euron redan nu och tvingas tillbaka till sin gamla valuta. Men konsekvenserna skulle troligtvis bli ännu värre än själva upprensningsarbetet som påbörjas.
I åtstramningspaketet som ska blidka Bryssel ingår bland annat lönestopp för offentliganställda under 2010, lönesänkningar i den privata sektorn, omfattande skattehöjningar på bland annat bensin och tobak. Samt höjd pensionsålder. I dag har många grekiska pensionärer ut mer än när de arbetade.
EU-kommissionen uttryckte sitt gillande över krisprogrammet i fredags och 16 februari ska EU:s finansministrar träffas för en mer formell acceptans. Men allt kan stjälpas av grekernas ovilja och oförmåga att inse krisens allvar. Och ilskan mot den omfattande korruptionen. Två gigantiska generalstrejker mot regeringen är utlysta. Den första till på onsdag och den andra till 24 februari.
Pengar från Europeiska centralbanken (ECB) är förbjudet enligt Maastrichtfördraget. Borgenslån genom Europeiska investeringsbanken (EIB) skulle eventuellt fungera. Jämför med Saab. Och lån från Internationella valutafonden (IMF), så klart. Det sista skulle vara lite pinsamt för EU.
Frågan för dagen är således om de övriga euroländerna ska hjälpa till eller ska grekerna tvingas ta hand om sin egen skitiga tvätt?
Pratet om solidaritet och ekonomisk hjälp låter ju i det oövertänkta perspektivet väldigt flott. Men skulle ju egentligen bara gynna fortsatt fusk och slöseri eftersom det inte blir några konsekvenser. För skulden för det inträffade - trots den globala finanskrisen - ligger ändå på en häpnadsväckande inkompetens, låt-gå-mentalitet, slarv och fräckhet på grekisk hemmaplan. Inte på eurozonen som sådan. Papandreou behövde utsättas för två månaders intensiv övertalning av Bryssel för att gör något över huvud taget.
Det är sant att medlemmarna i eurozonen ska hjälpa varandra om det kärvar. Men när det handlar om uppenbar och kalkylerad misskötsel är det faktiskt klokare om Grekland ställs inför stenhårda IMF. Som ett avskräckande exempel på att inget är gratis.
IMF:s krävande experter kan ingen lura.
Av Jan-Olof Bengtsson
jan-olof.bengtsson@kvp.se
Upp
Gå till förstasidan