Jan-Olof Bengtsson: Nu eller aldrig
Klimatförändringskonferensen som länge och diffust legat flera år framåt i tiden börjar verkligen på måndag i Köpenhamn. Det är omtumlande för många länder och för 10 000-tals tillresta delegater, experter och forskare som nu inser att det handlar om verklighet och att det är dags att börja leverera. Men leverera vad?
Utmaningen för konferensen och de drygt 100 stats- och regeringschefer som kommer att närvara i slutändan är att skap ett stabilt klimat som kommer hela världen till godo, även dem som inte betalar. Därför handlar således mycket av klimatförhandlingarna om hur utgifterna ska fördelas. Samt insikten att det inte finns någon plan B att luta sig emot om det skulle krisa i diskussionerna.
Eller som Connie Hedegaard - ansvarig för klimatkonferensen innan hon blir ny EU-kommissionär för klimat och energi - sa på en internationell presskonferens i den danska huvudstaden i går:
"När konferensen slutar 18 december ska vi med självförtroende kunna säga att vi fått världen på rätt spår igen."
På ett sätt är klimatförändringskonferensen en succé i sig själv för trots den finansiella oron som dragit fram över världen ligger just klimatfrågan ändå i topp på världsagendan och har inte drunknat i havererade banker, konkurser och annat otrevligt.
Hedegaard anser att det största hindret/ hotet för att Köpenhamnsmötet ska bli en historisk framgång är finansieringen. Eller uttryckt på ett annat sätt:
Hur mycket ska de rika länderna betala för klimatinsatserna i utvecklingsländerna? Och då i huvudsak USA, Japan och EU.
Det har tagit år att bygga upp trycket inför Köpenhamnsmötet. Och det trycket ska fortsatt vara så starkt att det blir omöjligt att bekvämt eller av konflikträdsla flytta fram jobbiga beslut till en annan konferens till en annan stad eller kontinent om tre eller sex månader.
För det är nu det är deadline. Nu, i december 2009. "Om delegaterna lämnar Köpenhamn tomhänta går flera år av intensivt förberedelsearbete till spillo", varnar Connie Hedegaard.
I diplomatiska förhandlingar brukar man tala om politiska överenskommelser, och helst bindande sådana. Men alla med lite erfarenhet vet att det är de juridiskt bindande överenskommelserna som är de viktigaste eftersom det är just dessa som är så svåra att tråckla sig ur och därför skapar förändringarna. Annars kan en hel del rika länder förhållandevis enkelt manövrera sig bort från politiska löften när strålglansen intensiteten falnat. För Hedegaard gäller det att få en "deal-done" i Köpenhamn. Inget annat, inget mindre. Och ingen annanstans.
Det är visserligen politikerna som formar och diskuterar fram totalpaketet under de här dryga tio dagarna. Men sedan är det experterna som ska översätta och anpassa det hela till ett legalt bindande och hållbart regelverk utan kryphål. Och det är som sagt bråttom. Kyotoavtalet går ut 2013.
Leder inte klimatförändringskonferensen i Köpenhamn fram till konkret bindande juridiska överenskommelser både vad beträffar utsläppsnivåer och finansiering kan nästa konferensarrangemang dröja väldig, väldigt länge.
Kanske alltför länge.
Av Jan-Olof Bengtsson
jan-olof.bengtsson@kvp.se
Upp
Gå till förstasidan