PROBLEM ELLER KRIS? Det finns olika sätt att se på människans klimatpåverkan och hur problemet (krisen) ska lösas. Foto: Joachim Wall

Mellan alarm och förnekelse

Alla talar om vädret, men ingen gör något åt det. Så lyder ett gammalt talesätt.
Nu skulle man kunna säga: Alla talar om klimatet, men få gör något åt det.
Eller, det konfereras en hel del, och handeln med utsläppsrättigheter är en snabbt växande bransch – där företag som ryska Gazprom bereder sig på att skära guld med täljknivar.
Förslag kanske inte saknas. Enligt vissa är enda chansen att underkasta oss en socialistisk världsregering samt ge upp snabba bilar, luftkonditionering, importerade bananer, flygresor till värmen och annat som gör livet rikt och meningsfullt. Som det heter: ”Vi måste ändra vår livsstil.”

Kanske är det tur att inte alla sådana förslag genomförs omedelbart. För trots allt tal om att ”debatten är över” och att det finns ”konsensus”, så är det i verkligheten inte riktigt så. Man behöver bara se på IPCC:s rapporter, som ändras ganska genomgripande mellan varje utgåva. Och dessutom kritiseras både för att dra för långtgående slutsatser och att inte vara tillräckligt alarmistiska.
Så sent som i torsdags påpekade professorn i energihushållning vid Lunds universitet Lennart Thörnqvist i en debattartikel i Sydsvenskan att en del av grunden för IPCC:s förutsägelser saknar stöd i empirisk forskning, samt att nedskärningarna i anslagen till energiforskning var märkliga med tanke på betoningen av minska utsläppen.
Al Gore, som delade Nobels fredspris med IPCC, varnar ju till exempel för effekter som enligt IPCC är helt osannolika.

En del hävdar att Gore själv inte kan tro på sina egna profetior, i så fall skulle han inte åka privatjet jorden runt när han inte är hemma på sin ovanligt energislukande privata ranch.
Det är kanske att övertolka hans agerande. Vad man däremot kan konstatera är att de som avvecklar eller motsätter sig ny kärnkraft knappast kan tro på problemet med koldioxidutsläpp – eller i alla fall inte anser det särskilt allvarligt.
När Barsebäcksverket stängdes så avstod vi från mängder av koldioxidfri elkraft. Även om Barsebäcksreaktorerna inte var särskilt stora så var det el som om den produceras vid ett modernt kolkraftverk ger 3,7 miljoner ton koldioxid. Faktiskt motsvarande ungefär en tredjedel av alla svenska bilar! Eller om bränsleförbrukningen på alla bensinbilar minskade samma tredjedel.

Vi vet inte fullt ut hur klimatet fungerar. Så rimligen bör vi i första hand öka vår kunskap för att bättre kunna veta vilka åtgärder som ska vidtas.
Ibland kanske man inte ens ska välja att minska utsläppen. I en ny bok som snabbt kom på svenska – Cool it (SNS förslag) – diskuterar dansken Björn Lomborg om de mycket drabbande och kostsamma åtgärder som nu föreslås. Kanske är det bättre att satsa pengarna på sjukdomsbekämpning eller att ge alla rent vatten och därmed göra världen mer ekonomiskt jämlik.

Tidigare i december träffade jag den norska journalisten och miljödebattören Lene Johansen. Hon är verksam vid den amerikanska tankesmedjan Competitive Enterprise Institute. Denna är verksam just för ett sådant perspektiv och har mycket riktigt utsatts för en hel del förtal från vänstergrupper.
Hon är i grunden optimistisk.
– Vi har ett problem, inte en kris för jorden, förklarar hon.
Och detta problem klaras faktiskt enklare om vi är rikare än nu. Därför är lösningar och regleringar som gör oss fattigare ett steg i fel riktning.

Det innebär inte att man ska strunta i ökningen av koldioxid i atmosfären eller negligera riskerna. Men det är knappast så att vi vinner något på att kasta vår livsstil eller vårt samhällssystem överbord. Det gäller både växthusgaserna och andra miljöproblem.
Tvärtom, för att klara problemet är demokrati och marknadsekonomi – kapitalism – med säkerhet förutsättningar för att vi ska övervinna hoten. Det är rationalitet, kunskap och framåtanda som behövs, inte motsatsen.
Teknisk utveckling ger varje dag snålare och mindre miljöbelastande produkter.
Marknadsekonomin hittar sätt att föra in miljöpåverkan i prissystemet. För är det något som marknadsekonomin är bra på så är det att hushålla med resurser.
Och det räcker rätt långt.