Skriv ut Textstorlek:

Om detta må ni berätta

Historien och verkligheten har visat oss att alla tänkande människor måste vara antinazister och antikommunister.
Vad beträffar nazismen, Hitler och de bruna utrotningslägren är det inte svårt. Men med kommunismen, Stalin, Mao och det röda förtrycket som skördat ungefär hundra miljoner människoliv på minde än hundra år, är det en annan femma. För även om alla rättrådiga kommunister tvingats erkänna att all kommunism omsatt i verkligheten slagit fel, betyder det enligt dessa att det bara är ideologin som missbrukats. För fundamentet står fortfarande friskt. Det är så som Sovjets 72-åriga katastrofexperiment bortförklaras. Eller varför det behövdes 180 kilometer arkivskåp I DDR för att rymma alla säkerhetsakter om dess invånare.

I måndags arrangerade tankesmedjan Timbro Syd och föreningen Upplysning om kommunismen ett informationsmöte i Lund om kommunismens illgärningar och ett försök till en förklaring varför denna ideologi fortfarande betraktas som så rumsren av så många.
En Demoskopmätning från februari visar att 95 procent av våra elever vet vad Auschwitz var, vilket är bra, medan 90 procent inte hade en susning om de kommunistiska Gulag-lägren. Nära 40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen. Hela 22 procent tycker att kommunismen är ett ”helt eller ganska demokratiskt” samhällsskick.
Så varför dessa milt sagt märkliga uppfattningar? Mycket handlar naturligtvis om skolans misslyckade roll som kunskapsförmedlare. Och än allvarligare: oviljan och undfallenheten att göra något åt det. Därför är antinazist självklart något bra medan antikommunist närmast något patetiskt och kufiskt.
Vilken svensk skolelev vet exempelvis något om de baltiska staterna under den sovjetiska ockupationen och att andra världskriget egentligen inte tog slut 1945 utan 1994 då de återfick sin frihet. Och hur många är medvetna om att av EU:s 27 medlemsländer har tio levt under kommunismen innan den havererade.

Kjell Albin Abrahamsson är Sveriges Radios mångåriga östeuropakorrespondent och en kär radioröst. Han är den svenske journalist som bott längst i de kommunistiska länderna och som därför format hans liv och åsikter. Bland annat i Sovjet under 1986-1990. ”Gorbatjov trodde att systemet gick att reformera”, sa han under sitt framträdande. ”Men när statens hotinstrument togs bort rämnade allt”. Abrahamsson har upplevt kommunistblockets cyniska miljöförstöring, antisemitism, förföljelse av homosexuella och hur kulturarbetarna galghumoristiskt tvingades hantera censuren som ”min käraste läsare”. För att Abrahamsson vet! ”En ideologi som lovar lycka till alla har naturligtvis en enorm dragningskraft”.
”Kommunister beskriver stalinismen som en förvrängning av leninismen”, fortsatte han. ”Men det handlar snarare om en vidareutveckling”.
Totalitära regimer släcker liv. Nazismens offer, kommunismens offer...
”Men det var oväsentligt för offren om bödeln var brun eller röd”, säger Abrahamsson.
Tillbaka till Demoskopmätningen. På frågan om vad ”kollektivisering” är? svarade många ”att bo ihop”. 18 procent av de tillfrågade trodde att det totala antalet offer för kommunismen var lägre än 10 000. Ganska långt till det verkliga talet på runt 100 miljoner, således.
Så vad kan man lära av detta?
Sätt igång och jobba, skolverket!