När ondskan regerade

Jag är glad att jag fick besöka och uppleva Östeuropa innan Sovjetimperiet föll. Kanske låter det konstigt, som om någon ur generationerna före mig skulle säga: ”Jag är glad att jag fått uppleva Hitlertyskland.”
Men självfallet hade det också varit intressant, och nyttigt – precis som mina minnen från kommunismens praktik är.
Inte för att jag såg så mycket förtryck och elände, mer än de kpistbeväpnade gränsvakterna som tvingade en att lyfta på bilens baksäte och tittade under karossen med specialbyggda speglar.
Eller – tydligaste minnet – när jag en midsommarafton stod på västsidan vid Brandenburger Tor i Berlin och först såg över det öde ingenmansland som skiljde civilisationen från Muren och sedan på de många korsen som var resta till minne av dem som satsade allt för att komma till friheten.

Sovjetväldet fanns alltid där under min barndom. Som ett hot, som en påminnelse. Deras kärnvapenprov gjorde den vita snön som föll kontaminerad med radioaktiva spår långt före Tjernobyl. Längs flodmynningen in till hamnen i Swinoujscie låg landstigningsfartygen i rad på rad – vi kunde gissa var de skulle användas.
En klasskamrats äldre bror berättade skrönor för andäktiga 10–11-åringar om hur han under militärtjänsten var med om en spännande, men topphemlig kurragömmalek mellan svenska och sovjetiska ubåtar under Östersjöns vatten. Efter U137 och Hårsfjärden kom jag ihåg skrönorna och insåg att de kanske var lite sanna.

Många har nog likartade minnen från denna tid när historiens mest blodiga och ondskefulla världsmakt låg några minuter bort. Hur många minuter det var berättade en informationsfilm från försvaret. Var det sju?
Därför blir man förstås förskräckt när man konfronteras med studier som visar att de som i dag går i gymnasiet har mycket dåliga kunskaper om kommunismen och dess terrorvälde. Några sådana enkäter gjordes visserligen 1999 och 2001, och visade usla resultat, men de var ändå begränsade.
Nu kommer två bra undersökningar. Dels den som föreningen Upplysning om kommunismen låtit Demoskop göra på ett slumpmässigt urval 15–20-åringar i hela landet och som publicerats under titeln ”Att tro men inte veta”.
Dels en mer djupgående studie – ett examensarbete av två studenter på lärarhögskolan i Malmö, Fredrik Boström och Christopher Silverberg, med rubriken ”Stalin var inte snäll”. De två studerade några klasser på ett anonymt gymnasium i Sydsverige, och ställde frågor till elever som genomgått gymnasiekursen Historia A, vilket borde innefatta kunskaper om kommunismen.

Bägge undersökningarna gav samstämmigt vid handen att kännedomen om kommunismen ligger på en förfärande låg nivå. Att kommunismen och kommunister mördat tiotals miljoner under de senaste hundra åren verkar inte särskilt känt. Gulagarkipelagen är mindre välkänd än de nationalsocialistiska koncentrationslägren.
Demoskopundersökningen visar även att kunskapen om de kvarvarande kommunistiska diktaturerna är liten. Att 60 procent vet att Kina är en diktatur och 70 procent att Nordkorea är det är inte högt, men ändå mindre deprimerande än att bara 18 procent anser det Sverige så närliggande Vitryssland vara en diktatur.
Boströms och Silverbergs uppsats är ännu intressantare eftersom den så tydligt visar att gymnasiekursen misslyckas med att beröra och belysa ett så närliggande historiskt skeende som det kommunistiska Sovjetimperiet.
Den metod de använt är att välja ett gymnasium och program med den högsta intagningspoängen och bästa studieresultaten. Därmed kan man förmoda att om goda kunskaper skulle ha lärt någonstans så var det där. Men inte ens där har man lyckats lära ut kunskaper om kommunismen.
Har man ens velat?

Av Peter J Olsson
peter.j.olsson@kvp.se