Hjalmar i vår tid

DOKTOR GLAS | Krister Henriksson | direktsändning P1 kl. 19.03 (ingen repris)

Schück-Warburg hette standardverket i svensk litteraturhistoria fram till 70-talet. I det sjunde av åtta band skriver Gunnar Castrén: ”Den verkliga episka fantasien och episka rytmen äger Hjalmar Söderberg icke. (---) Han kan icke försänka sig i livets rinnande ström och låta den befrukta sin diktning. Han är den ensamme, som alltid förblir åskådaren.”
En sådan pekoralistisk smörja! utbrast Kaj Attorps då han härförleden inför Söderbergsällskapet motiverade varför Hjalmar Söderberg är vår samtida. Attorps menar att förändringarna i samhällsklimatet efter 1968 främjade förståelsen för Hjalmar Söderberg: auktoritetskritiken, engagemangslustan, den sexuella frigörelsen och kraven på direkt demokrati. Almstriden 1971 om trädfällning i Kungsträdgården kunde inte bara avfärdas som skrän från ”gatans parlament”, vilket borgarrådet Hjalmar Mehr (s) försökte.
1978 utkom i nio volymer valda skrifter av Hjalmar Söderberg, alla med samma lysande förord av Per Wästberg. Jag kontrollerar den bestående giltiga sammanfattningen: ”Hjalmar Söderberg formulerar tillvaron åt en och gör den därmed gripbarare och uthärdligare.”

Läsningen av skönlitteratur i skolan har naturligtvis stor betydelse för unga människors attityd till böcker och författare. Att lärare övertar det litterära etablissemangets betygssättning är inte konstigt, liksom att läroböckerna gör det. I dem fick Söderberg snålt utrymme, men – menar Kaj Attorps – ibland kan man glädjas åt att ungdomar går sina egna vägar. De älskade Hjalmar Söderberg innan läroboksförfattarna gjorde det.
Här vill jag erkänna ett misstag, upprepat i varje gymnasieklass jag undervisade. Eleverna tvingades att som obligatorium, en del av kanon, läsa Martin Bircks ungdom. Inget fel på den boken men den inkännande skildringen av barnet Martin berör inte gymnasister lika mycket som den iskalla bruksanvisningen för ett mord i Doktor Glas.
Kanske jag varit påverkad av Castrén som anser att romanen om Doktor Glas är ”ett tankeexperiment som i grunden lämnar läsaren ganska likgiltig.” Nu vill jag hellre instämma med Göran Hägg i hans litteraturhistoria: ”Doktor Glas 1905 är ett fulländat mästerverk.”
Det är lockande att jämföra Hjalmar Söderberg och August Strindberg. Kanske är Kaj Attorps grepp utstuderat, men han påminner om att ungefär samtidigt med Doktor Glas utkom Strindbergs Götiska rummen, en garanterat stendöd roman. Jag nöjer mig med att notera vad Aftonbladets Jan Arnald skrev i sin Gertrud-recension i höstas: ”August Strindberg i all ära men Hjalmar Söderberg är Sveriges första verkligt stora författare.”

Avgörande för att Hjalmar Söderberg är vår samtida är hans språk. Med sin klarhet och konkretion, täthet och enkelhet, med sina ironier och stänk av vemod har det inte åldrats utan lever hundraårigt som genom ett mirakel. Kaj Attorps är mest känd som ihärdig kritiker av svensk skolpolitik. Han har fått rätt där, och nu har han rätt i att Hjalmar Söderberg är vår samtida.

Lennart Svedin
kultur@kvp.se