Ständigt nyfiken på världen

KONST
BEAT TAKESHI KITANO | Gosse de peintre | Fondation Cartier pour l'art contemporain, Paris | Till 12/9

Om man inte inser att Takeshi Kitanos världsbild genomsyras av en humor som ofta är både dumdryg, och emellanåt parkerar något under bältet, så kan det vara problematiskt att förstå sig på - kanske rentav uppskatta - denne mångsysslares konstnärliga produktion.
I yakuzafilmen (yakuzan är den japanska maffian) Sonatine, från 1993, regisserar Kitano sig själv i rollen som en pensionsfärdig indrivare, van att skjuta och misshandla personer bara för att göra sina poänger tydliga. Samtidigt skojar han gärna till det genom att gräva gropar i sanden och flinande åse hur maffiapolarna druttar ned i dem.
Är det en rå men hjärtlig humor? Inte enbart. I ett av rummen på nedervåningen i Fondation Cartier visas avsnitt ur det japanska tv-programmet World Great TV, med Kitano som pennalistisk värd. Det klipps från bilder på skräckslagna ansikten tillhörande personer i en buss som sänks ned i vatten, eller som är på väg att möta en alligator i en trång gång, till en glatt leende Kitano vid sidan av. En synnerligen sardonisk underhållning - med samma slags skeva grin som man tänker sig att Lars von Trier har när han utsätter sina skådespelare för prövningar.

Gosse de peintre ("målarens son", ett öknamn som Kitano fick under skoltiden; hans far var husmålare och dennes färgfläckade kläder gjorde att man såg ned på honom) är titeln på den utställning som fyller Fondation Cartiers glasade byggnad i Paris. Redan innan man går in i huset möts man av reproduktioner (på genomskinlig film) av de tavlor som återfinns på nedervåningen: De hänger spridda på husfasaden, solljuset tränger igenom dem och färgerna blandas med den omgivande grönskan och en blå sommarhimmel.
Två av tavlorna visar en komikerduo på scen framför publiken - säkerligen en blinkning åt Kitanos mediala genom-brott i japansk tv under senare delen av 1970-talet som ena halvan av The Two Beats, en humorakt inom manzaitraditionen där den ene letar förevändningar för att ge den andre stryk. Uttrycket i dessa tavlor är naivt och kulört.
Färgfyllda är även de suggestivt fantastiska målningarna inne i huset med motiv föreställande olika djur mot en monokrom bakgrund, där huvudena har bytts ut mot blommor. Målningarna interfolierade handlingen i Kitanos Venedigvinnande film Hana-bi (1997), och bland solroshövdade lejon och orkidé-prydda fladdermöss hittas utställningens allvarliga sida - ett identitets-sökande och oroande vemod. Under de tvådimensionella verken har samma motivkrets antagit formen av elegant utförda porslinsvaser.

Utställningen på Fondation Cartier är den första någonsin som visar upp Kitanos visuella arbeten utanför en filmkontext. Han fick helt fria tyglar för den här platsspecifika installationen som riktar sig till barn - och så klart barnsliga vuxna. På ett övergripande biografiskt plan är den dikotomisk och spänner mellan Kitanos fascination för vetenskap och knäppt skämtlynne, såväl som mellan den ensamt skapande konstnären och den skådespelande mediecelebriteten.
Bakom kameran kallar han sig för Takeshi Kitano, som aktör Beat Takeshi - dessa två sidor förenas också i sättet upphovsmannens namn skrivs på utställningsmaterialet: Beat Takeshi Kitano.
Där nedervåningens domäner delvis hämtat sin scenografi från nöjesdistriktet Asakusas olika stånd i Tokyo, som Kitano minns det från sin barndom på 1950-talet, antar entrévåningen karaktären av ett populärvetenskapligt museum med tydliga folkbildande ambitioner, givetvis minerade med en mängd glimtar i ögonen.
Innan han hamnade inom den komiska underhållningsbranschen studerade Kitano till ingenjör. Det går en rak linje från dessa studier in i det fönsterförsedda kabinettskåp (med ett utseende liknande det japanska marinministeriets fasad från början av förra seklet) där han avslöjar den japanska arméns hemliga planer på att förvandla djur till vapen. Planritningar av de nya varelserna paras med plastmodeller: En gräshoppas bakben driver fram hjulen på ett lok, ett hangarfartygs skrov utgörs av en valkropp, en pingvin som hämtad från Gotham city har utrustats med syrgastub och simglasögon.
På annan plats i rummet ges den abstrakt expressionistiska respektive samtida konsten gliringar. En slumpmässigt, elektroniskt styrd boll med färg rullar över en duk (Monsieur Pollock) och skapar verk i amerikanens anda, och mitt i rummet står en enorm, ångdriven apparat (The Kitano sewing machine "Hideyoshi") vars enda uppgift är att sy samma söm om och om igen.
Överlag är det slående hur hantverksmässigt skickligt utförda verken är, och hur engagerade de unga besökarna är när de betraktar dem. Kitano verkar onekligen ha överfört sin ständiga nyfikenhet på världen och dess underligheter till alla oss barnsligt öppensinnade besökare, besatt som han är av att "sätta samman saker" - framför allt i viljan att kombinera konst och vetenskap.

Här Kitanos Dinousaur i Paris.

I Kitanos farsartade filmkomedi Getting any? (1995) figurerar en gigantisk hög med bajs, och i en av hans högst personliga teorier om varför dinosaurierna dog ut - förutom att de inte hade den minsta rytmkänsla eller inte kunde sluta knarka - läggs en skitanstruken tanke fram: Eftersom dinosaurierna hade korta armar kunde de inte torka sig i stjärten, följaktligen gick de under på grund av bristande hygien...
Frågan är om man inte hittar den mest adekvata sammanfattningen av Beat Takeshi Kitanos persona i den katt som återkommer i åtskilliga målningar: Ett alter ego med lika pösande runda kinder som pungkulor. Full i sjutton är bara förnamnet.

Av Anders E Larsson
kultur@kvp.se