Mellanrumsljus
SYLVIA NAIMARK | Walk | Landskrona konsthall | Till 14/3
I en intervju säger konstnären Sylvia Naimark att hon tecknar oavbrutet och vidare att ”måleriet är ett tillstånd som inte lämnar mig ifred”. Hennes driv är sympatiskt, det syns i hennes konst och skänker trovärdighet.
”Nazistgympa” är omodernt gubevars. Med ordet syftar jag på den militäriskt sinnade gymnastik som var på modet från 1930-talet och framåt. Naimarks ”berättelser” utspelar sig ofta i gymnastiksalar, bland taniga barn klädda i små shorts och linne förs tankarna till gammal journalfilm – frisk ungdom filmad underifrån med budskapet ”vi är arier, se så linjärt vi gymnastiserar!”. En god människa var en fysiskt kompetent sådan – man kunde ju tvångssteriliseras för mindre.
Jag kan bara spekulera i om Naimark har någon urscen, en traumatisk händelse som haft avgörande betydelse för henne i samband med gymnastik.
Hennes bilder som skildrar detta är inte enkla utan dubbla; där finns ett obehag, men även något ljuvt, här finns förtrolighet och en längtan tillbaka till gymnastiksalar och hästflickor bredvid utsattheten.
Landskrona konsthall är ett bra rum för Naimarks målningar, både rum och verk har ett ”inbyggt” ljus. Några bilder som I hästens öga eller Lonely Hunter är fulländade. Där kommer allt samman – färgerna, motivvärlden och hennes konst tillhör då en slags skandinavisk magisk realism som påminner om den genre Selma Lagerlöf skrev i. Tyvärr är rätt få av målningarna så förstklassiga.
Mellan alltid och aldrig är min favorit, de bruna beiga nyanserna rör sig över i varandra, korta led av människor som väntar. Naimarks ödmjuka retorik ger effekt, figurerna har överlämnats som om de är i ett mellanrum på väg in eller ut ur färgen.
Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se
Upp
Gå till förstasidan