Skriv ut Skriv ut Textstorlek: Textstorlek 1 Textstorlek 2 Textstorlek 3

Balansgång på scenen

Martin Lagerholm ser Månteaterns nya föreställning där krockarna blir rejäla mellan barn- och vuxenvärlden.
Fakta

DANSA DINA DINOSAURIER | Av Sofie Bárány | Regi: Marie Parker Shaw | Månteatern Lund | Till och med 11 mars på Stallet, Mejeriet. Turné i höst | Från 6 år.

Hedda lever med sin mamma Natalie i en tillvaro präglad av en tydlig diskrepans mellan barn- och vuxenvärlden. Varför lever inte pappa hos dem, och varför måste mamma fåna sig så när hon träffar den främmande mannen Ola?
I Ann-Sofie Báránys nyskrivna barnpjäs Dansa Dina Dinosaurier, med urpremiär på Månteatern i Lund i lördags, skildras hur de små och unga kommer i kläm när de vuxnas spontana känsloliv kolliderar med föräldrarollens krav på lyhördhet och förutsättningslös ömhet.
På den lilla scenen rusar en ömsom kavat, ömsom stukad och misstänksam Hedda (Lillemor Hjelm) runt med utstuderade gester och intensiv mimik, och söker på olika vis förklaringar till och samtidigt fantasifulla flykter från mammas (Anna Röing Hellberg) underliga beteende och alltmer bristande omsorg om dotterns välbefinnande. Inte nog med att hon träffar den där Ola (Martin Brandqvist), utan denne har dessutom sonen Johan som är i Heddas ålder (Mats Granath). Och nu ska de alltså tvingas leka en ”hel familj” över en helg ute på landet. Men kanske finns trösten för de båda skilsmässobarnen att finna hos varandra snarare än hos de alltmer oförstående och larvigt förälskade föräldrarna?

Pehr Ellgårds scenlösningar är fiffiga med rörliga skärmar som snabbt förflyttar händelserna till snabbköpet, gatan, sovrummet och köket, samtliga starkt stiliserade, som om de inte är på riktigt. I denna på en gång vardagliga och främmande värld ges de fyra figurerna – vaksamma Hedda, bräcklige Johan, självsäkre Ola och bortkollrade Natalie – i Marie Parker Shaws rörliga och fysiska regi en habil gestaltning av Báránys svåra balansgång mellan det smärtsamma allvaret och den förlösande komiken. Klokt nog ger pjäsen inte heller några ”lyckliga” svar på de komplicerade problemen, även om slutscenen låter ana ett visst ljus i barntillvarons stundom mörka tunnel.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se

Publicerat 22 feb 2010 11:12
Uppdaterad 22 feb 2010 11:15

BLOGG

Mattias Larsson Fotbollskrönikör

BLOGG

Peter J Olssons politikblogg Ledarskribent KvP

BLOGG

Sportbloggen KvP:s sportchef Kent Hansson

BLOGG

Rättsbloggen med Sven-Erik Alhem