Skriv ut Textstorlek:

Rolandssången: Hjältesaga

Den franska Rolandssången finns nu i två svenska översättningar.
Malte Persson fångas av en medeltida actionrulle med splattereffekter.

ROLANDSSÅNGEN | Översättning Leif Duprez & Gunnar Carlstedt | Albert Bonniers, 321 s
ROLANDSSÅNGEN | Översättning Jens Nordenhök | Brandgul, 203 s.

År 778 var Karl den store på väg hem från ett mindre lyckat fälttåg i det då muslimska Spanien. I ett bergspass
i Pyrenéerna attackerades hans eftertrupp, och bland många andra dödades markgreven Roland av Bretagne. Av detta bakslag skapade kommande sekel paradoxalt den hjältemyt som berättas i Rolandssången, nedtecknad på 1100-talet.
I myten har nederlaget kompletterats med en rejäl hämnd, och de lättbeväpnade kristna basker som anföll har förvandlats till en väldig muslimsk här. Karls politiska expansionism har samtidigt blivit en symbolisk kamp för kristenheten och de medeltida ridderliga idealen.
(Not till känsliga moderna läsare: Rolandssången är naturligtvis djupt präglad av rasism, islamofobi och kristen fanatism. Att vänta sig något annat vore naivt. Icke desto mindre är det viktig litteratur.)
Fransmän betraktar gärna Rolandssången som den franska litteraturens lovande debutverk.
Men snarare bör den nog ses som en central länk i en gemensam
europeisk episk tradition, från antiken fram till idag. Rolandssången ekar i såväl den italienska renässansepiken som i nordiska sagor och medeltidsballader. Bland senare
tiders författare som lånat ur den märks särskilt Tolkien.
Tidigare har bara delar av verket funnits på svenska. Nu finns plötsligt hela två kompletta svenska Rolandssånger – en alldeles nyutkommen av Leif Duprez och Gunnar Carl-stedt och en från i höstas av Jens Nordenhök. Och det måste sägas att det ger en betydligt större upplevelse att läsa hela verket än att bara läsa några antologiserade utdrag.

Men vilken översättning ska man välja?
Duprez och Carlstedt bjuder på mer akademisk expertis, och utvecklar sin kunskap om ringbrynjedetaljer och episka konventioner i utförliga noter. Kanske onödigt utförliga: texten är fullt läsbar utan många förklaringar, och mest njutbar om den läses utan avbrott.
För snarare än ett subtilt drama är Rolandssången en välgjord actionrulle. Den vidarebefordrar de antika eposens splattereffekter, men inte deras konstfulla bildspråk. Här klyver nästan osårbara hjältar utan omsvep huvuden till höger och vänster så att blod och hjärnsubstans sprutar.

Båda översättningarna tar sig vissa friheter i förhållande till originalet. Det halvt hemgjorda versmåttet hos Duprez och Carlstedt flyter på mycket bra, men Nordenhök förmedlar bättre kärvheten i originalets uppstaplade meningsbyggnad. Han försöker till skillnad från konkurrenterna ofta också antyda originalets assonerande halvrim. Ändå kallar de i sitt förord i förbigående njuggt hans fria vers för ”rytmisk prosa”.
Läser jag de två översättningarna parallellt ser jag brister i båda; läser jag en i taget är jag fullt nöjd med vilkendera. Vilken som sammantaget är bäst är svårt att svara på. Helt säker är jag dock på att två översättningar är oändligt mycket bättre än ingen.