Ständigt aktuellt och angeläget

ANNE FRANK & JAG | Kulturen, Lund | Till och med 26/5

Twingly bloggsök

"De kom för sent” säger Helena Svantesson, överlevande från förintelsen som den enda ur sin familj.
När sovjetiska styrkor 27 januari 1945 befriade 7000 fångar från Auschwitz hade redan mellan 800 000 och 1,1 miljoner människor mördats där. Detta datum utropades till internationella minnesdagen för förintelsen.
65 år har passerat sedan krigsslutet och Kulturen i Lund hedrar minnesdagen med att inviga utställningen Anne Frank & Jag. Sverker Oredsson, professor i historia, och Helena Svantesson talar och en tyst minut hålls. Utställningsrummet är trots det nästintill apokalyptiska snöfallet fullt. 

För tio år sedan initierade Göran Persson en förintelsekonferens och ur den steg Stockholmsdeklarationen som antog åtta punkter om vad förintelsen inneburit och vad som krävs för att det inte ska hända igen. Forum för levande historia bildades och det är den myndigheten som satt samman utställningen som visats på flera platser i landet. Elever på högstadiet och gymnasiet är målgruppen och fokus ligger på mänskliga rättigheter generellt, men med utgångspunkten i förintelsen och Anne Franks liv.

Stora tavlor visar en tidslinje från början av 20-talet fram till krigsslutet. Två historier löper parallellt på vardera sidan om den, en berättelse om hur tredje riket växer fram och den andra om Anne Frank och hennes familjs liv. Bilderna av massmötena, heilandet och hyllandet av Hitler visas ovanför till exempel en bild på Anne och Margot på stranden. Flickorna ler, men snart får inte judar vistas på stranden. Deras väg från frihet till tillintetgörande skildras så pedagogiskt att det är omöjligt att värja sig.
På tavlorna finns väl valda citat från Anne Franks dagbok tryckta. Ett är om judelagarna: ”Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl. 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan kl. 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen.”
– Vi måste arbeta för alla människors lika värde, säger Svantesson innan hon tänder ljuset som markerar minneshögtiden. Det borde vara enkelt men det tycks vara svårt.
Därför är det bra att utställningen är gjord för att mana till debatt. ”Får en popstjärna framföra låtar som är öppet fientliga mot homosexuella?” eller ”Ska nynazister ha samma möjlighet som andra att demonstrera?” frågas det i ett tillhörande häfte, frågor som också tas upp i en tillgänglig film. Eva Klang Eriksson, som är pedagog på Kulturen och ansvarar för utställningen, ser fram emot diskussioner.

Vår art tycks behöva fostras till att respektera varandras rättigheter. Oredsson talar om det som är smärtsamt att höra, att många lät behandlingen av judar, romer, handikappade och oliktänkande ske. Sverige stängde sina gränser medan det ännu var möjligt för judar och andra hotade att fly hit. Ingen av oss vet vilken roll vi själva skulle ha haft i nazisternas maskineri.
Två veckor innan Auschwitz befrias dör Anne liksom systern i tyfus. De är nedbrutna, kanske lika mycket av att inte erkännas som människor som av svält och umbäranden. Ett annat utplockat citat från dagboken strax innan deras gömställe röjs lyder ”… kommer jag någonsin att bli en journalist och författarinna? Jag hoppas det, o det hoppas jag så…”

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se