Tommy Hammarström / Vargen kommer

TOMMY HAMMARSTRÖM | Vargen kommer! | Svante Weyler förlag, 160 s.

Å ena sidan står djurvännerna som vill bevara den lilla svenska vargstammen. Å andra sidan varghatarna som vill utrota den. Djurvännerna har sina tätaste populationer i städerna, varghatarna på landsbygden, särskilt i de områden där det finns varg.
Djurvännerna för fram både politiska och sentimentala argument för sin ståndpunkt: som EU-medlem har staten Sverige en ofrånkomlig skyldighet att bevara utrotningshotade djur och vargen, som är vacker och fascinerande, har sin givna plats i den svenska naturen.
Varghatarna för också fram politiska argument, fast mindre formella, som att vargen utgör ett hot mot skolbarn, bärplockare, den levande landsbygden och framför allt jakthundar. Deras sentimentala argument är hämtade från folksagorna och handlar om vargens ondska och farlighet för barn och havande kvinnor.
Båda sidor har en arsenal av biologiska argument och i den grenen är djurvännerna bäst medan varghatarna snarare är litterära, i Selma Lagerlöfs anda. Motsättningen är förstås oförsonlig.

Tommy Hammarström, som är ledarskribent på Expressen, naturälskare och landsbygdsromantiker, har försiktigt tassande på tå nalkat sig getingboet för att finna en tredje ståndpunkt i sin debattbok Vargen kommer!
Jag måste medge att jag varit mycket road av läsningen. Men det beror inte i första hand på att Tommy Hammarström förtjänstfullt sammanfattar den svenska debatten eller beundrar människor som bor på landet och talar bönders språk snarare än latin. Det mer pillemariska är Hammarströms nästintill omöjliga projekt att finna en kompromiss, en ståndpunkt mellan den oförsonliga, att skjuta alla vargar, och den djurvänliga att inte skjuta några vargar alls. Var hamnar man då? Skjuta hälften?
Jo, faktiskt. Hammarström ansluter sig till Svenska Jägareförbundets linje att det är nyttigt för vargarna att bli skjutna lagligt i stället för som nu olagligt: ”Skyddsjakten handlar mer om att skydda vargarna än att skydda (jakt)hundarna... vi måste få skjuta vargen för att kunna rädda den.”
Han jämför med den legala elefantjakten i Afrika. Sant är nämligen att elefantjakten har ”hållit undan tjuvjägarna” vilket förstås är positivt för elefanterna eftersom det största hotet mot dem är just tjuvjakten.
Men skälet till att ett stort antal jaktpatruller i Afrika håller tjuvjägarna borta är brutalt enkelt. Legala jägare skjuter tjuvjägare utan att fråga först. Det har visat sig mycket effektivt, men metoden kan svårligen tillämpas i Sverige.
Det andra argumentet för att det skulle vara nyttigt för vargen att kunna bli skjuten legalt som Tommy Hammarström för fram är också det hämtat ur Svenska Jägarförbundets argumentsamling. Om vi nämligen inte tillåter vargjakt från och med i vinter så går landsbygdsbefolkningen och blir kriminell och förbrytarligorna kommer att bli välorganiserade särskilt i Dalarna och Värmland. Det är ett ovanligt politiskt argument.
Men tanken, som Hammarström utvecklar en hel del, är att landsbygdsbefolkningen skulle börja se mer positivt på vargen om den blev en jaktlig resurs som man kunde göra päls och mössor av, för då blir jakten förvandlad till ”rovdjursförvaltning”.
Han säger dock själv emot den humanistiskt optimistiska prognosen genom att beskriva varghatet som ”ett djupt rotat och antagligen genetiskt betingat hat”.
Genetiskt? Skulle djurvännerna ha andra gener än varghatarna?
Naturligtvis inte och det vet Hammarström mycket väl. Han slår nämligen huvudet på spiken när han konstaterar att ”Skjut, gräv och tig – är en politisk paroll som mer handlar om överhetstrots än varghat”. Så är det. Politik och inte genetik. Det utomordentligt tjatiga varghat som dominerat den svenska jaktpressen de senaste tio åren är till formen alltför vidskepligt och okunnigt för att höra hemma bland jägare (som vanligtvis är både djurvänner och naturälskare). Det handlar om stad mot landsbygd, hederligt folk på landet mot stockholmsdjävlar, eller som en av bygdehjältarna hos Hammarström formulerar det:
”Först tog de älven. Sen tog de skogen. Och nu ska de skrämma bort oss hemifrån.”

Ser man konflikten så finns ingen lösning.
Rent politiskt kommer snart ett beslut i riksdagen bortom vilket det inte finns någon återvändo. Såväl jägarförbundet som Hammarström stöder idén, att vi bör ”demokratisera rovdjursförvaltningen, det vill säga delegera besluten (om vargjakt) till lokal nivå”, i stället för att låta Naturvårdsverket bestämma.
Konkret betyder det (”demokratisera”) att lokala politiker i Dalarna och Värmland ska få makten över vargens liv och död. Godnatt varg.
Jägarförbundet, LRF och de politiska partier som står på varghatarnas sida har problem med demokratin. När jägarförbundet verkade för att ta ifrån samerna fjälljakten argumenterade de med påpekandet att det fanns tio gånger så många jägare som renskötande samer. Alltså vore det mest demokratiskt att ta majoritetsbeslut.
Men varghatarna är i minoritet. Enbart invånarna på Östermalm i Stockholm skulle rösta ner dem i vanlig demokratisk ordning. För att kunna skjuta vargarna måste det till en annan demokratisk ordning, som Hammarström kallar ”demokratisering”, alltså att låta de lokala politikerna i vargområdena få beslutanderätten.
Ett av flera demokratiska problem med denna kommande reform är att de lokala politiker som skulle gå emot varghatarna finge besvär inte bara med hot och sönderskurna bildäck, utan dessutom problem med att bli återvalda. Något som mer opartiska tjänstemän på Naturvårdsverket inte riskerade.

Detta vet förstås Hammarström. Därför tillfogar han ett intressant förslag till sin och jägarförbundets modell för demokratisk utrotning. Nämligen att vi samtidigt som vi börjar skjuta vargarna importerar enstaka exemplar för att förstärka den gentiskt svaga svenska vargstammen.
Visst. Det skulle jag gärna ansluta mig till, en sorts deal med varghatarna. Ni får skjuta, men då importerar vi nya och på så vis stärker vi vargstammen.
Något säger mig emellertid att denna andra, och mer utopiska modell, av någon anledning inte kommer att genomföras. Skjutandet börjar antagligen i vinter. Importen av nya vargar kommer att försenas av byråkratiska, praktiska och politiska hinder.
Vi har kring 210 vargar i Sverige. Hade vi en lika tät vargstam som Rumänien så hade vi 10 000 vargar. I Rumänien, där den som vill är välkommen att jaga varg, anses inte vargstammen utgöra något hot mot vare sig folk eller fä. Å andra sidan finns det gott om barnarbetare i Rumänien som kan vakta fåren. Och vargar är rädda för barn.

Jan Guillou
kulturen@expressen.se

Jan Guillou är författare och kolumnist i Aftonbladet.