John Ajvide Lindqvist / Människohamn

JOHN AJVIDE LINDQVIST | Människohamn | Ordfront

Det brukar sägas att skräckhistorier bara är skrämmande ända tills man får se själva monstret. Sen kommer mest massaker, blodbad och äckelkänslor. Alien II kan ju aldrig nå upp till ettans horribla nivå.
Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att denna hin håles grundregel inte alls stämmer på John Ajvide Lindqvists nya roman Människohamn. Det gör den inte bara okonventionell i genren, utan också märklig som litteratur. 
Efter den hyllade vampyrdebuten Låt den rätte komma in och zombiekatastrofen i Hanteringen av odöda börjar man nu se ett tema i Ajvide Lindqvists böcker. Här finns varken ren godhet eller djävulsk ondska, utan till synes välordnade samhällen som plötsligt hotas av ett inre kaos.
Kort sagt: monstren finns alltid mitt ibland oss.
Så även i Människohamn. Att detta ockulta epos utspelar sig i skärgårdsmiljö, de eviga klippor där såväl Båtsman som Strindberg skådat världens ände i vitögat, är ingen slump.
Skärgården är ju platsen där Sverige rent fysiskt upplöses i det okända. Den yttersta utposten, där saker ställs på sin spets. Det är därför dessa måsskitsbefläckade kobbar och skär sen urminnes tider utgjort ett mytomspunnet gränsland för vallfärdande badjävlar, hedniska snapsritualer och ryska ubåtskränkningar. Och för svenska författare, inte minst.
Fast nu är det alltså dags för Hemsöborna att dra åt helvete.
Saltkråkan sjunger på sista satansversen och Evert Taube knallar över till den mörka sidan.

Vi befinner oss på ett fiktivt Domarö, ett fördömt Atlantis i Roslagens saltstänkta arkipelag. Uppskattningsvis mycket långt från civilisationen: urbefolkningen har aldrig sett en pizzeria och äger inte mobiltelefon, kokar magiska havtornsbrygder och färdas med ångbåt från 1800-talet över havet. Flakmoppen, öns enda dieseldrivna fordon, visar sig bara vara en spökmobil på oväntat besök.

Att slutet är nära råder dock ingen tvekan om.
Torskfisket utarmat, kulturbygden exploaterad, nollåttorna kommer lagom till midsommar i år igen.
Till detta gudsförgätna land återvänder huvudpersonen Anders, en ömkansvärd hjälte i Helly-Hansen-kostym som snarast påminner om en blandning mellan Harry Potter och Dante Alighieri, från spritstint sorgearbete på fastlandet.
Hans förtvivlade sökande efter sin sexåriga dotter Maja som försvunnit spårlöst från
ett förtrollat fyrtorn några år tidigare är historiens grundtråd.
Och precis som i Låt den rätte komma in skildras barnens utsatthet med en sällsynt gripande empati. Bara Stephen King kan göra kidsen mer rättvisa.

På vår allegoriska skärseldsvandring möter vi visserligen både en del ockulta klyschor och tramsiga tokerier – vithåriga trollkarlar, plastikopererade häxor och tonårsdemoner som citerar ironiska Smiths-låtar får till och med Samuel Frölers yllekoftade Skärgårdsdoktor att framstå som blodtörstig satansdyrkare. Men vi ställs också inför rent existentiella grundfrågor – hur känns det att förlora allt man älskat? Eller att vara besatt?
Så blir Människohamn inte en otäck berättelse om de stora fasorna, utan om den lilla människans ynkliga livsvillkor. Jag kan faktiskt inte beskriva detta som något annat än en samtida remake på Uppenbarelseboken.

Av Natalia Kazmierska
kulturen@expressen.se