Ingrid Carlberg / Pillret

INGRID CARLBERG | Pillret | Norstedts

Verkligheten suger. Framtiden vill oss inte väl, snart rasar de förpestade himlarna över oss, livsprojekten går för det mesta åt helvete, inget blir som man tänkt sig.
Om jag inser allt detta – är jag deprimerad då? Eller mer precist: lider jag av ”lätt depression”? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny komet på misärbeskrivningarnas himmel: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? Jag kan tänka mig att läkemedelsföretagen välkomnar klimatångesten, eftersom de apokalyptiska strömningarna triggar igång fler GAD-diagnoser.
Och när diagnoser vidareutvecklas eller tänjs ut kan de mest skiftande tillstånd börja behandlas med preparat som Zoloft, Cipramil, Efexor eller Prozac.
Om jag inte var paranoid innan, så har jag blivit det efter att ha läst Ingrid Carlbergs illerjobbigt ingående reportagebok Pillret om de antidepressiva medicinernas relativt korta samtidshistoria. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om läkemedelsföretagen ligger bakom nåt PR-drev som peppat medierna att skrämma upp oss lite extra över det i och för sig helt reella klimathotet.

Läkemedelsföretagen ligger nämligen bakom en hel del andra kampanjer kopplade till de nya antidepressiva medicinerna: panikångest blev en diagnos och medieuppmärksammade patientföreningar startades världen över, lätt depression växte storskaligt på bekostnad av intresset för egentlig depression, social fobi var plötsligt en folksjukdom, och den tidseffektiva kognitiva beteeendeterapin fick en boom (den passar nämligen utmärkt i kombination med piller, till skillnad från de läkemedelsfientliga freudianerna med sina evighetslånga samtalsbehandlingar).
Innan läkemedlet existerar, finns sällan någon diagnos. Det säger något om vem som har makten över sjukdomarna.
Men det är inte så enkelt som det kan låta, läkemedelsjättarna är inte ren ondska, i USA dyker den rena ondskan tvärtom upp på motståndarsidan, i scientologernas skepnad – dessa svinrika dårfinkar har bedrivit ett intensivt lobbyarbete mot Prozac.
Skyttegravskriget mellan ”prat och piller”, som Carlberg beskriver, kan inte rakt av polariseras mellan gott och ont. Sjukdomshanteringen är en oerhört komplex apparat, men det läskiga är att läkemedelsföretagen, samtidigt som de med sin forskning och utbildning faktiskt hjälper svårt sjuka människor, också blåser upp, utökar och kanske rentav uppfinner sjukdomar, och suger cash ur de luddiga gränserna mellan filosofi och biologi.
Om min depression gränsar till vanligt hederligt kritiskt tänkande eller rimlig misströstan inför det ruttna samhällets lyckadhetssystem och omänskliga karriärism, gör jag nog bäst i att hålla mig så långt borta jag kan från pillerklåfingriga läkare, utbildade eller påverkade av läkemedelsföretagen.   

När Ingrid Carlberg ringer upp WHO vet inte ens de om depressionerna har ökat eller minskat, de börjar i stället prata om förändrade förväntningar på liv och lycka.
Och vem var det som kom dragandes med drömbilderna om hur det perfekta livet ska gestalta sig?
Det är förstås marknadsekonomin i stort som bär skulden för det ökande glappet mellan livsvillkor och ideal. Det är marknadsekonomin som har introducerat den prestationsbaserade, konsumtionsberoende och ouppnåeliga idén om en lyckad och saliggörande normalitet.
I stort är det inga nyheter, men på detaljplanet lär Pillret mig mer om sånt jag tidigare mest haft på känn. Ingrid Carlberg visar med förkrossande research och nyfiken neutralitet att sjukdom och behandlingsmetoder framför allt är en förhandlingssak. Frågan är bara, precis som vanligt, vilka som har pumpat upp musklerna, plånboken eller psykopatcharmen tillräckligt mycket för att kunna vara med och förhandla.

Av Aase Berg
kulturen@expressen.se