Stephanie Wihlborg: Nu ringde det visst ytterligare en varningsklocka
Men Tintin är nog snarare ett fall för "Min hund styr mitt liv".
Nu fyller han sju, på torsdag, familjens Jack Russel-terrier, vår Tintin Wihlborg.
Med tanke på att jag och mina föräldrar har delad vårdnad så varvar Tintin ett 50-plus liv i
Limhamns grönområden, med stadsliv i Slottstaden där pulsen är något högre. Trots att han är jakthund, framavlad för att döda, delar mamma köttbullarna på mitten för att han inte ska sätta i halsen. Och får han benet från en kotlett så står hela familjen och tittar på när han tuggar, för att finnas till hands utifall att det skulle hända något.
Redan här börjar det ringa en varningsklocka.
Nästan varje dag får Tintin en pipleksak och väldigt sällan är han ensam mer än två timmar. Han har eget skinkpaket i kylen och självklart sover han i sängen.
Vid familjemiddagarna - och alldeles säkert även när jag inte ser på - händer det att han sitter på egen stol, och ibland har han till och med en egen tallrik.
- Han vill ju också vara med.
Det brukar mamma Angnetha (ja, hon stavar sitt namn så) säga när vi andra tycker att det kanske har gått lite väl långt.
Jag är den stränga matten som ständigt jobbar för att det ska finnas regler. När han var liten gick jag på valpkurs och lärde honom att gå utan koppel. Men det var då.
Nu när han får korn på en kanin eller syn på en annan hund hjälper det inte att jag står och skriker: "du får vad du vill ur kylen när vi kommer hem!"
Han sticker ändå. För när Tintin är med mamma och pappa så är han van vid att få som han vill.
Och när han är hos farmor är det ännu värre.
Han är ju hennes lilla barnbarn.
Hundgodiset Schmackos i mängder är en självklarhet och på promenad får han gå precis hur han vill. Ofta slutar det med att dom har gått åt ett håll i två timmar, och när det är dags att vända hem är farmor helt uttröttad och desorienterad.
Pling plong. Nu ringde det visst ytterligare en varningsklocka. Men vi låtsas som ingenting.
Tintin får ju det bästa av två världar, brukar jag tänka. Han är lycklig och lär ju knappast vara den enda sydsvenska hund som har det så här. Förmänskligad, behandlad som en bebis.
För visst behandlar man små barn och hundar på ungefär samma sätt.
Till det lilla barnet: Neej, ajabaja... Inte röra. Duktig tjej/kille.
Till hunden: Neej, ajabaja... Inte röra. Duktig vovve.
Kanske kan Tintins beteende liknas vid ett barn som har skilda föräldrar, och som bor varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Som har olika regler, och som hela tiden kan manipulera och få igenom sin vilja. Som tonåring visste jag till exempel att pappa stundtals hade svårt att motstå mina rådjursögon - och någonstans känns det som om sjuårige Tintin har kommit underfund med samma sak. Hade hundcoachen
Cesar Millan läst detta så hade han väl hoppat på första bästa flyg till Malmö, tagit 4:an ut till Limhamn och sprungit sista biten för att ändra på vårt beteende.
Men hur är det? Går det verkligen att lära en gammal hund sitta?
Av Stephanie Wihlborg
stephanie.wihlborg@kvp.se
Upp
Gå
till förstasidan