"Jag bestämde mig för att klara av att äta"
"Jag trodde att jag var helt ensam om att må så. Jag tänkte så många gånger att jag inte orkar leva en dag till. Den där rösten i huvet som varenda sekund sa till mig vad jag skulle göra, hur dålig jag var, hur hårt jag skulle träna och hur lite jag skulle äta, ekade i huvet hela tiden. Aldrig var han nöjd, vad jag än gjorde hade jag kunnat göra det bättre. Varje dag i åtta år.
Jag har alltid varit den glada och duktiga, den som hade mest energi på vartenda träningspass, och MVG på varje prov. Att springa två mil till skolan var ju faktiskt bara en transportsträcka. Klart att jag inte kunde strunta i att träna efter skolan bara för det. Jag hade kontroll, det var det viktiga.
För att dölja alla spår av sjukdomen hade jag alltid koll på kafémenyerna i stan. I fall någon skulle fråga vad jag ätit och var, kunde jag alltid svara dagens kafémeny på ett visst kafé – försök kolla upp mig bara. Jag snabbade mig hem mellan skolan och träning för att smutsa ner lite tallrikar. Annars gick andra lögner bra: jag tål inte mjölkprodukter, jag äter inte kött, fisk, kyckling, ägg.
Hur mycket man än hatar att vara sjuk så är tanken på att bli frisk så hemsk att man sitter fast i en helt vidrig situation. Jag fick alltid höra av läkare att jag riskerade benskörhet, ämnesomsättningsproblem, sterilitet, och massa saker. Jag tyckte ändå inte om mitt liv så det spelade ingen roll vad som hände. Min kropp var ju ändå så vidrig och värdelös.
Men en dag gick det inte längre. Efter att ha haltat till gymmet i knappt ett år för att träna mig till bedövning orkade jag inte längre. Benet vek sig på ett pass och jag fick opereras. Ingen mer träning på två år. Magen hade också fått nog, efter konstant magont i hela tonåren tog det stopp även där. Fatta, 22 år och helt paj.
Flera år gick, jag bestämde mig för att klara av att äta, våga stoppa i mig saker när någon såg på. Jag trodde nog att jag hade klarat mig, blivit frisk och var stark nog att aldrig drabbas igen. Men sen hamnade jag i en ny period när allt runt mig, i mig raserades, fotfästet försvann lite och mitt i förvirringen över vad som hände så kom jag på mig själv med fingrarna i halsen.
Jag vet faktiskt inte varför jag blivit bättre de gånger jag blivit det, men jag har börjat inse varför jag blivit sjuk.
Någon hade sagt till mig att anorexi är jämförbart med beroendet hos en alkoholist, man kan bli bra, men man är fortfarande en nykter alkoholist. Jag vet att jag kommer få leva med den onda ”mannen” i mig och jag har accepterat det. Så länge jag lär mig att säga ifrån och tygla honom.
I dag har jag lärt mig att det inte är en svaghet, inget jag borde skämmas för, bara mitt sätt att hantera svåra situationer. Men jag kan hoppas på att jag inte behöver genomlida en period till. Jag älskar livet, och alla runt mig älskar mig när jag känner så. Ingen vill se en vän sakta ta livet av sig, blekna bort och mer eller mindre stängas av.
Jag hoppas alla ni som romantiserar kring sjukdomen hinner inse vilket helvete det är, för är man väl där är det inte lätt att ångra sig."
Kram Sanna
Upp
Gå till förstasidan
