Schyman och så kallade feminister borde skämmas

Maria Hagberg är ordförande för Nätverket mot hedersrelaterat våld och aktiv i feministiskt initiativ där hon tidigare satt i styrelsen.

Efter gårdagens debattartikel av Gudrun Schyman, "Varför skulle svenskar vara mer jämställda?", undrar jag om Schyman kan kalla sig feminist. De som har sett tv-serien Kungamordet ser att invandrartjejen i serien förföljs och misshandlas av släkten. Att blunda för de normer och strukturer som ligger bakom det hedersrelaterade våldet är inte att vara "antirasist". Det är oseriöst.

Jag tog för flera år sedan steget ut ur vänsterpartiet - efter att ha varit distriktsordförande i Skåne då Gudrun Schyman var partiledare - för att jag inte ville underordna kvinnokampen. Den var nämligen underordnad klasskampen. I medierna kallades jag och likasinnade för "feministhäxor" av pampar inom Transport Skåne. När ryktet om ett "feministiskt alternativ" nådde mig kontaktade jag Gudrun Schyman för att få delta i byggandet av det nya feministiska partiet och valdes vid första kongressen in i styrelsen för fi.

Sedan flera år tillbaka arbetar jag mot hedersrelaterat våld. Mina kunskaper om våldsproblematiken och dess orsaker, både professionellt och ideellt, trodde jag skulle vara en styrka i fi:s styrelse och i utformandet av partiets politik. Dock icke! En inre kärna i partiet hade redan fastställt dagordningen och partiets teori: den så kallade könsmaktsordningen. Enligt dem samverkar olika förtryckarmekanismer och det finns inga skillnader i våldsutövandet orsakade av religion eller kultur. Förhållningssättet är helt obegripligt för många av oss som arbetar mot/eller har utsatts för hedersrelaterat förtryck både här i Sverige och på andra håll i världen. Flera gånger har jag lyft frågan både i fi och i kontakt med Gudrun Schyman. Inget gensvar. Teorin verkar ligga fast. Men nu har jag genom Nätverket mot hedersrelaterat våld fått en del andra medlemmar i fi att gå med i nätverket. Alla inom partiet håller inte med Schyman.

Schyman, som har siktet inställt på EU-parlamentet, vågar uppenbarligen inte ta striden mot religiös fundamentalism och konservativa traditioner. Medan hedersvåld förnekas - genom att förneka skillnaden mellan hedersvåld och annat kvinnovåld - får man i stället se populistiska och mediala utspel som "talibantal", "död åt familjen" och "mansskatt". Det hedersrelaterade våldet har betydligt djupare dimensioner än det våld mot kvinnor som sker i en parrelation. Det utövas av hela kollektiv (både män och kvinnor planerar och utför brotten) och är ibland även inskrivet och sanktionerat av lagstiftning, där de religiösa texterna helt eller delvis utgör lagen. Våldet drabbar främst unga flickor men också vuxna kvinnor, män, barn och HBT-personer oavsett kön. Grunden till våldet är kontrollen av kvinnans sexualitet, som sitter mellan kvinnans ben - i mödomshinnan (som inte finns!). Blodsbandens bevarande och äganderätten över kvinnan är centrala i hederskulturen. Det som hotar heteronormativiteten är hotfullt och det gör att även homosexualitet bestraffas hårt.

Hedersrelaterat våld är alltså starkt kvinnofientligt, homofobiskt och rasistiskt. Hederskulturen har dessutom bakats in i de religiösa texterna världen över, som tolkas av patriarkala män. Att inte våga ta striden mot religion (inkluderat islam) och tradition, när den motverkar kvinnors frigörelse i världen, är allt annat är feministiskt. Likaså att gömma sig bakom teoretiska förklaringsmodeller som förminskar och osynliggör kvinnokampens betydelse både här och på andra håll i världen. För dem som lutar sig mot en teori som saknar verklighetsförankring är det naturligtvis omöjligt att se nödvändigheten av lagförslag som upprätthåller alla kvinnors rättigheter. Att flickor undanhålls undervisning om sex och samlevnad är en del av hedersförtrycket, det gäller ju att inte förlora kontrollen över kvinnans sexualitet.

För en kommande bok har jag intervjuat unga kvinnor som har flytt hemifrån på grund av hedersförtryck, behovet av obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning framgår tydligt. Världen över ger kvinnors okunnighet om sin kropp och sin reproduktiva hälsa svåra konsekvenser. Gudrun, och flera ledande svenska så kallade feminister, borde skämmas.