Jan Guillou: Därför begås så få politiska mord
Israels underrättelsetjänst har än en gång genomfört en lyckad mordoperation utomlands och offret är som vanligt en person som kan förväntas stå rätt högt upp på Israels dödslista, en militär ledare inom den islamistiska palestinska organisationen Hamas. Operationen får sägas ha varit djärv, välplanerad och perfekt genomförd. Ett dussin israeliska agenter anländer under olika europeiska identiteter till samma hotell i Dubai som offret, några före honom, några efter.
Mordet går galant och hela gruppen hinner lämna landet innan offret upptäcks och larmet går. Den enda förvecklingen är att brittiska utrikesdepartementet är surt för att åtminstone sex av agenterna använde sig av autentiska brittiska identiteter. Liten diplomatisk protest att vänta. Men Israels utrikesminister Avigdor Lieberman behagar snarast skämta bort saken: "Det finns ingen anledning att tro att det var israeliska Mossad" (som låg bakom mordet).
Några rättsliga följder är inte att vänta. De israeliska agenterna bröt förstås mot lagen i Dubai, där myndigheterna nu kräver att chefen för Mossad, Meir Dagan, skall gripas av Interpol och överlämnas till de rättsvårdande myndigheterna i Dubai, ett krav som säkert gör Avigdor Lieberman än mer skämtsam.
Nu är det ändå så att mord utförda av underrättelsefolk ("agenter" i litteraturen) är ungefär tusen gånger vanligare i spänningsböcker än i verkligheten. I litteraturen började det med James Bond på 1950-talet, som påstods ha en generell licence to kill, vilket förfaller ytterst osannolikt.
Det beror inte på att mord är svårt att genomföra för en välorganiserad spionorganisation. Ryssland, USA, Storbritannien och Frankrike har i det avseendet ungefär samma resurser som Israel. Problemet med mord är inte moraliskt utan taktiskt politiskt konkret.
Vill vi, staten X, verkligen göra oss av med denna fiende? Så lyder första frågan. Om svaret är ja kommer följdfrågan om det är praktiskt möjligt. Om svaret då fortfarande är ja kommer den avgörande frågan som gör att de flesta länders underrättelsetjänst avstår från den här typen av operationer: Vad händer om våra agenter åker fast? Har vi råd med den förlusten, är det värt så mycket att bli av med Y att vi kan ta smällen om vi torskar?
Den risken finns ju alltid. Också Israels senaste och lyckade mord i Dubai hade kunnat gå åt skogen. Inte därför att de flesta agenterna tycks ha blivit avfotograferade av övervakningskameror - de har redan bytt utseende - utan på grund av slumpen. Mördarna på väg ut från offrets rum hade kunnat stöta på två patrullerande säkerhetsvakter, vad som helst.
Den enda stat förutom Israel som tagit risken på senare år är Ryssland, som lyckades giftmörda en statens fiende i London, något som de ryska ledarna bara viftade bort som illasinnad ryktesspridning.
I en demokrati är det värre. Om någon av James Bonds efterföljare i verkligheten skulle åka fast på ett politiskt mord utomlands bryter rena helvetet ut i Whitehall och taket ramlar ner på 10 Downing Street. Visste premiärministern? Om inte, har statstjänstemän fört premiärministern bakom ljuset? De frågorna skulle ställas mycket kraftfullt i brittisk press. Huvuden skulle rulla, karriärer skulle förstöras. Få mord är värda sådan kalabalik.
En fri press är ett allvarligt hinder för spioner på mordstråt. Det problemet har man inte i Ryssland eller Israel (när det gäller underrättelsetjänstens hemliga operationer).
Den israeliska underrättelsetjänsten har därtill vissa andra fördelar som deras europeiska och amerikanska kolleger måtte avundas dem. Eftersom de, med ett undantag, bara mördat araber genom åren riskerar de ingen fientlig operation utanför arabvärlden. Hemmaopinionen är också helt för den här typen av punktinsatser.
När exempelvis Frankrike åkte fast för en mordoperation (som när de sprängde en båt som tillhörde Greenpeace med ett dödsoffer som följd) så fick man ett helvete med opinionen och minst två fientliga spelfilmer på halsen. När Israel genomförde en flera år lång mordserie på palestinier som rätt eller fel ansågs ha med gisslantagandet av israeliska idrottsmän i München att göra (dödandet sköttes av västtysk specialpolis, inte av terroristerna) - så fick de en hjältefilm gjord av självaste Steven Spielberg som belöning. Den senaste mordoperationen är redan på väg att bli Hollywoodfilm, men kanske mer i b-klassen.
Inte heller i statsterroristernas, spionernas eller i Hollywoods värld finns någon rättvisa.
JAN GUILLOU
Upp
Gå till förstasidan