Rosor, poliser och herrgårdar

Poliser som syns och har kort avstånd till där saker händer, borde vara regel och inte undantag i alla problemfyllda områden. De finns redan i Rosengård, och med en ökad närvaro 24 timmar om dygnet med fler patrullerande poliser på plats kanske några fler av de boende kan känna sig lite tryggare.
För den senaste veckan har Rosengård blivit en nationell angelägenhet med utegångsförbudskrav, meningslösa bränder och ökad polisnärvaro. Flera av de boende i området har visat misstro mot samhällets myndighetspersoner, och politikerna kontrar med en övertro på systemet.

I stället för att de personer som bor i och kring Herrgården behandlas som vilka andra ansvarstagande människor som helst, försöker samhällsföreträdare antingen att leka curlingföräldrar, eller föreslå symbolpolitik som inte skulle vara demokratiskt rumsrent om de hade gällt vilket annat bostadsområde som helst.
Anja Sonessons (M) föreslagna utegångsförbud är bara kollektiv bestraffning som slår mot fel personer och bara riskerar att sopa problemen under mattan, i stället för att göra situationen bättre för någon.
Riksdagsmannen Johan Pehrssons (FP) förslag om en nationell insatsstyrka riskerar ännu flera gris-polis-incidenter och skapar ett ännu större avstånd mellan boende, bråkmakare och myndigheter.

Fler poliser och hårdare tag är inte en lösning per automatik. Det var inte länge sedan som filmerna där polisen hånfullt kallade ungdomar för apadjävlar och blattar, visades i en rättssal, och det behövs inte många felsteg från enskilda idiotiska poliser, för att en hel yrkeskår ska lida av förlorat förtroende.
Kanske kan Malmöpolisens nya uthålliga satsning med att skapa fler relationer och kontakter mellan polis och boende hindra utvecklingen att förvärras.
Lösningarna på problemen som bränder kring Herrgården måste komma från dem som varje dag bor och verkar i området.
Det är viktigt med långsiktiga planer som sträcker sig utanför de politiska mandatperioderna, tillsammans med ett större ansvarsutkrävande från både politiker, föräldrar och ungdomar.
Bara ett starkt civilsamhälle kan vända utvecklingen till det bättre, med respekt och mellanmänsklig anständighet.
Det är bland törnen som rosor växer.

Av Johanna Nylander
johanna.nylander@kvp.se