Dansa med frallor

TURKEY’S NEST | Av och med ELIN LUNDGREN och PETTER PETTERSSON | Lilith Performance Studio, Malmö | 3–5 april

När samarbetet med den spanska konstnären Pilar Albarracín plötsligt avbryts tappar Lilith Performance Studio inte fattningen. I stället använder de, i sann performativ anda, sig själva i ett verk som presenteras i lokalerna på So-fielunds industriområde i Malmö nu i helgen.
”The Turkey’s Nest” är en bar i Brooklyn och utgör spelplatsen för den självupplevda händelse, som fungerat som grogrund för verket. Vad som inträffade på nyårsdagen år 2000 i New York tillkännages dessvärre aldrig. I stället möter vi två människovarelser med rovdjurshuvuden, en varg och en järv, i en vitmålad studio som badar i kliniskt ljus. En torr doft lösgör sig ur två berg med staplade frukostfrallor. Järven ägnar sig koncentrerat åt att flytta bullar från den ena högen till den andra, alltmedan Vargen i rosenmönstrad kortkort klänning dansar för sig själv.

Kroppsspråket hos Elin Lundgrens varginna är sprängfyllt; hon spretar med fingrarna, målar med händerna i luften, kladdar, klappar och knäpper, och det överdimensionerade djurhuvudet är surrealistiskt tungt mot den ljusa kvinnokroppen. Det enda ljudet kommer från hennes skor, som klickklackar sig hit och dit i en rubbad rytm. Kontrasten till Petter Petterssons järvhane är tvär, som han travar av och an utan att se upp.
Först tänker jag att nu testar Lilith sin publik. Nu testar de sina kritiker – vad dravel ska vi hitta på att skriva om detta? Men ju längre jag sitter där och glor, desto mer övertygad blir jag om att det här visst kan betraktas som nonsens, men också som ett intelligent sätt att osäkra oss åskådare. Den dansande vargen tycks ropa ”Se mig! Rör mig!” och järven har fullt upp med sitt Projekt. Som är helt tomt – på samma sätt som frukostfrallorna bygger på luft. I glappet mellan den enas önskan och den andras ointresse finns en till synes tidlös feministisk kritik. Hon arbetar hårt med sin kropp i tre timmar varje kväll. Han är alltför upptagen för att ens titta upp.

Scenen rullar på och får aldrig någon upplösning. Just därför är Turkey’s Nest en träffsäker gestaltning av den banala omöjlighet som bor i varje relation. Banal och omöjlig eftersom ensamheten i slutändan väger tyngst.

Malena Forsare
kultur@kvp.se