Liliths rum

Lilith Performance Studio är något av det mer särpräglade och fokuserade vi har inom Malmös scenkonstliv. Redan under de första åren, då Elin Lund-gren och Petter Pettersson fortfarande kallade sin scen för en ”teater”, fanns en särskild energi och ett driv som inte gick att ta miste på.
Det är nu två år sedan Liltih blev performancescen och förutsättningarna har på den korta tiden förändrats. Lilith rör sig fortfarande i gränslandet mellan bildkonst och scenkonst. De bjuder in internationella performancekonstnärer och använder lika gärna amatörer och statister som professionella skådespelare i sina iscensättningar. Men om man tidigare presenterat fem verk per säsong plus en årlig festival, är 2009 års program bantat. Bidragen, framför allt från region och kommun, har minskat och anledningen kan inte ha att göra med vare sig Liliths särart eller ambitionsnivå.

Det första performanceverket av vårens totalt tre, är skapat av den japanska konstnären Tsuneko Taniuchi, numera bosatt i Paris. Med sina så kallade ”micro events” utformar hon fiktiva scenarier, med målet att utforska maktrelationer. Efter några produktionsveckor i Malmö visade hon i fredags sitt nya verk; en upplevelse som tog spjärn mot förväntningarna.
Vi hade fått veta att hon skulle röra sig naken i en iskub. Att vi skulle få tillträde gruppvis. Och vad fick vi? Dropparna från de stora blocken, som staplats till en sluten borg för Taniuchi själv, var länge den enda rörelsen i den kraftigt upplysta, vitmålade lokalen. Några ur publiken bröt stiltjen genom försiktiga små turer runt isen i jakt på upplevelse.
Därefter promenerar åtta män, en i taget, målmedvetna in i rummet. Väl förbi isblocken riktar de sina blickar åt olika håll. Minst en av dem spänner ögonen i mig.

Det handlar förstås om blicken, företrädesvis den manliga. Om vår handfallenhet när det utlovade nakennumret uteblir. För Taniuchi själv visade sig aldrig. Vi förvandlades till objekt i en iscensättning medan hennes egen kropp omslöts av isborgen, som i sig blev symbol för konstnärlig integritet.
Det skärskådande vita rummet som ram för ett ordlöst skådespel – stillsammare, tystare och mer renskrapat än det mesta i vår kultur. I denna låg-intensiva replik till vårt tittarsamhälle stirrade vi mest av allt in i oss själva.

Malena Forsare
kultur@kvp.se