Institutet mot förljugenheten

I morgon lördag är det final i Malmö för Institutets femdelade projekt om Romarrikets uppgång och fall under talande titel, Allting går under – Civilisationens död!. Det finns anledning att förvänta sig en spektakulär undergång.
Skäl också att minnas tredje delens sluttablå, då Anders Carlsson klev ur rollernas tvångströja (han skulle ”föreställa” både Caesar och Brutus) och med lite verbalt understöd från Jock Ewing, Dallas-patriarken, gick bärsärk med yxan i vad som inte gärna kan tolkas som något annat än Carlssons och Institutets lika rasande som symboliska mord på den välansade och alltför prydliga gängse teatern.
Redan det faktum att man kallar sig Institutet – jämför begreppet institutionsteater – är en tydlig markering och, möjligen, krigsförklaring.
Institutionerna representerar en hävdvunnen och ofta sömnig makt vars främsta syfte inte sällan tycks vara att konsolidera preferenser och smak. Eller att uppfostra en publik och reproducera en uppsättning mer eller mindre mossiga värderingar. Ytterst handlar det om att skapa teaterkonsumenter, lydiga och passiva.

Jämfört med andra konstformer – inklusive litteraturen, också på storförlagen – är den etablerade teatern påfallande konservativ, konserverande. Traditionsbevarande, konventionell, som vore förebilden snarare mässans liturgi än det förutsättningslösa experimentet. Innehållet är ett problem, de givna ramarna ett annat och kanske större.
Den som sett institutionsteater sedan gymnasietiden, och nu nått medelåldern, kan lätt få samma känsla som inför SVT:s sommarutbud: idel repriser. Till slut kan det vara svårt att skilja den ena Strindbergs-uppsättningen från den andra, den tredje Ibsen från den fjärde.

Institutets fyra långa kvällar i den rymliga lokalen har av olika anledningar varit en smula kaosartade och genuint oförutsägbara: vad händer härnäst? Teater utan centralperspektiv, kan man säga. Stundtals mycket genomtänkt och välregisserat, samtidigt med ett konstant drag av work in progress, improvisation, viss publikinblandning, ögonblickets ingivelse, som föddes något här och nu i stället för där och då, hos en allsmäktig upphovsman.
Även när pauserna dragit ut på tiden och resultaten varit tunna som det i baren serverade blaskölet från Åbro, och även om inslagen av sexualitet och underhållningsvåld
ibland känts spekulativa i överkant, så har det (som på viss nycirkus ungefär) varit i verklig mening ovisst och spännande med ett för teatern välgörande drag av mod, kompromisslöshet, risktagande.

Artauds grymhetens teater, performance, språkspel – många uttryck har prövats,
ibland i förbluffande lyckliga och allkonstverkande kombinationer mellan det visuella och musikaliska, bild och ljud. Estetiken är viktig förstås, samtidigt som hela det unika projektet måste läsas i kontexten av en sociologisk, politisk och framför allt moralisk protest mot den traditionsbevarande teaterns envägskommunikation, illusionsnummer och förljugenhet. Institutet har denna vår varit något potentiellt omstörtande på spåren.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se