Institutet slår till tystnad

GLADIATORERNAS UPPROR (The rice and fall of the Roman Empire) | Av Ludvig Uhlbors | Regi: Anders Karlsson | Institutet, Malmö | 15/3 (engångsföreställning)

Tala om metamorfos. För tre veckor sedan fullsatt när Institutet drog igång det ambitiösa och femdelade projektet om Romarrikets historia. Nu en gissningsvis halverad åskådarskara.
Och upptaktens nattklubbsmörker och sexuellt utmanande kostymer och rekvisita här ersatt av ett kliniskt ljus och fyra barfota men annars genuint vardagsklädda skådespelare stående vid en långsmal disk med mineralvattenflaskorna uppradade.
Den oväntade nykterhetsmarkeringen dock kontrasterad av en öl- och vinbar som plötsligt, mitt i spelet, öppnas för publiken. Nödvändigt för affärerna, förmodligen, eftersom tvåan, Gladiatorernas uppror, till skillnad från februarihappeningens tre akter med timslånga pauser spelas i ett stycke, eller i ett slags evigt pågående nu.
Det är en avantgardiskt experimentell iscensättning, närmare skalövningen än improvisationen. Om vi med Beckett vant oss att vänta på Godot, så dröms det här om den Spartacus, slavupprorets inverterade general, ”som aldrig kommer”. Eller möjligen redan har anlänt och tagit plats hos var och en i publiken: ”Intressant att lära känna dig Spartacus.”

För den som likt undertecknad genom decennierna tillgodogjort sig ohälsosamma mängder av den så kallat språk-
materialistiska poesin uppenbaras här teaterns gestaltade variant.
Utan att falla i farstun må semigamlingen ändå framhålla texten (Ludvig Uhlbors) och regin (Anders Carlsson) som rimliga exempel på konstens arbete med tystnad och omtagning, upprepning och uppsluppenhet. Påståenden kastas ut och antingen ekar eller göms. Varieras eller glöms.
Men vad vore upphovsmännen utan sina instrument?
Göran Skytte-spåret må vara lika interngeggigt och ointressant som det eviga metatjatet om teatern i allmänhet och
Institutets verksamhet i synnerhet – medelst övningar i dialekter och dialektik, betoningar och tonfall och röststyrkor, i grymtanden och stamningar och språklig upplösning, begår de fyra aktörerna ändå en exercis och praktik som rimligen inte kan kallas något annat än imponerande.

De unga Nils Granberg och Iggy Malmborg är bra, men Matti Raita (hej och grattis till exempelvis Stuart Baxter-svenskan från omklädningsrummet) och framför allt Åsa Widéen så skickliga att de inte sällan framstår som snäppet bättre än den match de deltar i.
Mycket kan sägas om denna skapelse och konstellation, men ett torde bland de erfarna vara uppenbart: att Institutet faktiskt fungerar som en konkret plant- och scenskola. Bäva månde, fortsättning följer.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se